2011/12/20

Lite kul ölgrejer coming up!

Detta blir inget långt inlägg. Bara en liten kommentar om några riktigt trevliga saker som kommer hända framöver.

Dels kommer jag få min, Martins och vår väns imperial stout i mina händer. En öl som bryggdes i september och som typ nu har kolsyrats tillräckligt för att drickas... precis lagom till jul! Det kommer blir ordentligt kul att smaka på den extrema besten vi har skapat. Därefter kommer, några dagar efter jul, jag deltaga på en "Dunderölsprovning" hos Blafa i Helsingborg där det kommer delas några alldeles snuskigt bra öl... det kommer bli sjukt nice. Till slut kommer jag även göra ett litet byte för några roliga amerikaner med Viktor (eller är det Jonas?) från sentencebeer.com.

Såklart kommer det även drickas mycket annan öl, ätas mycket julmat och allmänt mysas runt. Blir en bra jul i år tror jag :)

/Viktor


2011/12/18

Halvgammal Yeti

Hello!

Ikväll öppnade jag en flaska Great Divide Yeti Imperial Stout från när den började säljas på Systemet, förra året någonting (den är åtminstone bryggd i september 2010, och det är det viktiga). Jag älskar de olika lagrade varianterna av Yetin; Oak Aged, Chocolate och Espresso, men har inte varit lika förtjust i den vanliga versionen. Jag tycker att den är alltför mycket av en käftsmäll, den är ganska brutal och är helt enkelt lite väl mycket. De som tycker att jag är en mes får tycka det helt enkelt. Men, de enda öl jag smakat som varit mer overpowering (på ett dåligt sätt) är två av Mikkeller: Mandeøl och färsk Black (). De har också haft samma stenhårt brända riv, såpass att jag hört Black beskrivas (väldigt träffande) med ord som "brinnande bildäck", och jag tycker att Yetin har något av detta i sig.

Men, det är också så att Mikkeller's Black är otroligt nice och mjuk som ett bra barley wine när den fått lite tid på sig, exempelvis tre års lagring i flaskan eller så, det har jag skrivit om här. Därför, och för att de eklagrade versionerna är så bra, gissade jag att även en Yeti skulle bli klart lättare att närma sig med lite tid. Flaskan jag öppnade var alltså 15 månader gammal — och det hade gett resultat!
Den hade inte förlorat något av sin smakrikedom, men smakerna var mycket mer balanserade ikväll. Maltigheten började bli snällare, inte lika stort fokus på det brända utan en godare rostad smak, och humlen hade börjat vika undan och lugna sig något. Den här ölen hade passat väldigt bra till choklad, tyvärr hade jag ingen tillgänglig. Och plötsligt hade ölen en väldigt mysig doft, den luktade ganska mycket kaffe och bra stout, när den var färsk tyckte jag bara att den doftade skarpt och obehagligt. Jag var mycket nöjd, det blir till att köpa ett antal flaskor till och spara till nästa jul!

P.S. Det lustiga är att ölen har ett bäst före-datum i september 2011 (ett år efter bryggdatum). Hur de kan sätta ett sådant datum på hantverksmässigt gjord öl, särskilt en öl som den här, är mer än jag begriper... Men, det passar bra eftersom jag kommer använda det som ett "bäst efter-datum", drickes ej tidigare än ett år efter bryggning!

/Martin

2011/12/05

BSF-möte i miniversion!

Jadu, det var ett litet tag sedan jag uppdaterade på bloggen. Lite jobb och plugg har kommit i vägen och jag har inte riktigt känt mig manad. Nu är det däremot här, en liten redogörelse för min helg i Stockholm med trevligt folk från BeerSweden-forumet och vilka öl som dracks.

Jag landade i hufvudstaden i torsdags, trött som fan på grund av tidningsutdelarjobb, men ändå pepp på att träffa lite folk och så. Efter lite flanerande runt på stan så drog jag till Akkurat där Manker from Manker Beer skulle dyka upp som sällskap. Jag kom dit lite tidigare och socialiserade mig lite folk som satt där medan jag drack min fullständigt briljanta Brewdog 5 AM Saint från cask... wow säger jag bara. Jag är inte vanligtvis ett fan av 5 AM, men denna var fullständigt fantastisk. En absurt blommig doft och en alldeles superb fyllighet gjorde att denna blev en favorit i helgen! Aja, med min kära amber ale nere i buken så traskar Manker in och säger hej, beställer också en 5 AM och gjorde mig sällskap medan jag drack min andra öl, Cantillon Geuze från fat (superb, den också). Vi börjar snacka lite öl och umgås rent allmänt, fastän vi båda är rejält trötta och sega, men är det torsdag så är det. Aja, i ett försök att överkomma tröttheten bestämde vi oss att öppna Akkurats bibel till cuvéelista och beställa in något roligt. Lotten föll på Akkurat 50/50 Oude Geuze, en blend från Drie Fonteinen med lambic från Boon och Lindemans. Snuskigt mild och trevlig, inte alls vidare sur, funky, bitter eller något alls, bara extremt balanserad. I min mening var det däremot otroligt tråkigt, jag vill gärna ha något som står ut i min lambic, och i detta fall var den god och trevlig, men inte mycket mer än så. Föredrog i jämförelse Cantillon Geuze på fat t. ex.. Efter detta kände i alla fall jag att mina ögon höll på att stänga sig och jag kilade.

Så var vi på dag två. Efter en välbehövd vila på 11h spenderade jag dagen med att njuta av Stockholm och promenera runt hela dagen för att på kvällen återigen kila iväg till Akkurat, denna gång för att träffa lite fler från forumet! När jag traskade in på Akkurat hade Alf_loves_Bigfoot och fabbe precis hittat varandra och i den labyrint som ett fullsatt Akkurat skapar lyckades vi mirakulöst nog skicka in våra kläder till garderoben, beställa öl (blev 5 AM Saint igen... den är bara för bra) och till och med hitta varandra igen efteråt. Efter att sedan svettats ett litet tag trillade Manker in på en snabb öl och strax efter att han drog så hittade vi ett bord, till slut. När fler tillslöt sig så började godsakerna beställas in. Ludvig och fabbe köpte in en Kaggen från '08 i väntan på att eriked skulle ansluta sig och vi skulle ta in någon rolig lambic!

Kaggen nosade jag på lite grann, men det roliga startade när eriked kom. Vips beställdes en Cantillon Goldackerl Geuze in, en lambic som bryggts i samarbete med Willi Opitz, en dessertvinsmakare från Österrike vars viner görs på botrytisinfekterade druvor (http://en.wikipedia.org/wiki/Noble_rot). Ölen i fråga har dels lagrats med dessa druvor på cognacsfat och dels, enligt flaskan, även blandats ut med själva vinet. Jag visste att det skulle vara en speciell öl, jag visste att dess styrka (10+ %) måste betyda att den är markant annorlunda från andra lambics, men jag blev mäkta förvånad. Doften hade den normala unkna Cantillon-funken som vi alla älskar och känner igen, men det fanns i bakgrunden en lite mossig, jordig, mögelton av något slag som var otroligt härlig och spännande. En del av oss kopplade det dessutom till sjögräs, vilket jag dock inte riktigt håller med om (fastän det ger en bra fingervisning). Smaken var extremt vinös med mer av denna mögelton, fast här var den skarpare. Den gav ölen en underbar komplexitet. Torr som satan var den också, något jag fortfarande inte riktigt kan släppa när det handlar om bortrytisdruvor. Vinerna som görs på dessa druvor är otroligt söta med en koncentrerad karamellarom som man inte hittar på annat sätt (plocka upp en flaska Tokaj på bolaget så får ni se vad jag menar) och jag blir bara förvånad när jag förväntar mig någon form av koppling till vinerna jag känner igen när jag smakar ölet, men icke. Vinet är snustorrt och blir bara torrare ju mer man dricker av det, vilket nog till stor del har att göra med alkoholhalten. Kort sagt är det dock en extrem upplevelse och en typ av lambic jag aldrig förut har smakat... fantastiskt god, fantastiskt intressant och fantastiskt tuff. Me like.

När våra gommar fått lugna sig lite gick vi över till kvällens nästa raritet, Cantillon Velómoteur. Lanserad till Akkurats 15-årsdag med det roliga namnet Velómoteur (moped... fylla moppe, ni fattar... fastän jag personligen tycker att Cantillon Pantalon hade varit roligare, anspelning på byxmyndig då). Eeeeeeeither way... klassisk geuze den här gången, inga fancy schmancy grejer på denna inte. Oavsett så doftade den otroligt friskt när man först hällde upp den i glaset. Väldigt mycket citron och syra, fick mig omedelbart att tänka på sommar och sol, något som är mycket välkommet såhär i december. Smaken var mer av samma sak med galet mycket fräsch citron, grapefrukt och torr syra. Jag kan inte riktigt fatta att den legat 6 år på flaska redan... dess friskhet är som från en purfärsk lambic, fast med en djup komplexitet av bittra eftersmaker och halm. Mums.

Här var däremot dagen slut och det var dags att traska hem.

Egentligen tänkte jag inte besöka Akkurat mer, men några trevliga bekanta skulle ta sig en öl där på lördagen och jag hängde på. Väl där stiftade jag bekantskap med två mindre aktiva medlemmar från forumet (Brosan och hans vän som jag inte minns användarnamnet på). Ytterst trevligt tyckte jag och jag blev bland annat bjuden på en Eylenbosch Geuze från 1984 och fick även en snabb tur ner till Akkurats källare. Superbt sällskap, superb öl och superb källare... min vistelse i Stockholm kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt!

/Viktor
Såhär slutade notan dag 2... me gusta!

2011/11/18

Mjöd - Apis Jadwiga

Hallå där i stugorna!

Efter att ha läst i en liten tråd om mjöd på BeerSweden's Forum, som i sin tur baserats på recensioner i ölbloggarna Kornmalt och Portersteken, tog jag och beställde en flaska Apis Jadwiga från Systemets beställningssortiment! Mjödet levererades idag, och det korkades nyss upp. Jadwiga är en "póltorak", från polska Apis, vilket betyder att det är av en mjödsort som görs väldigt starkt (med ungefär 2:1-ratio mellan honung och vatten, massor av honung alltså) och sedan lagras länge, minst 6-7 år enligt de polska reglerna för denna mjödtyp.
Mjöd är en dryck som är känd för att behöva flera års lagring innan den blir riktigt bra, detta har antagligen att göra med att de flesta mjöd bryggs väldigt starka. Jadwiga är på 16%, vilket är mycket, men jag har faktiskt sett värre i mjödsammanhang.


Nå, rakt på sak då! Det luktar ganska spritigt, som ett starkt vin, träffande nog. Där tar likheterna med vin, och alla andra drycker, slut. Det är kanske mest likt ett riktigt sött barley wine i brittisk stil, men det är mycket sötare än så... Denna dryck smakar helt enkelt honung! Fast det blir på något märkligt vis inte för sliskigt, den går ner superlätt eftersom den är helt underbart len, förrädiskt len. Smaken är också ordentligt blommig!
Man känner inte på något sätt att mjödet skulle vara så starkt som det är, något jag tillskriver den långa lagringen och den goda balansen. Å andra sidan är det nog ingen risk att man fyllnar till alltför hemskt, detta är inget man dricker fort! Små långsamma sippar är det som gäller...

Det ska vara kryddat med hallon och nypon, vilka man inte alls känner smaken av, men som antagligen är hemligheten bakom den lilla syra och beska som känns bak i munnen och balanserar det hela en aning. Efter att jag druckit en lång stund nu börjar jag kanske känna av lite nypon i eftersmaken, men verkligen inte mycket (fast sedan har ju mjödet lagrats i många år också, vilket inte brukar vara snällt mot frukt och bär). Det är helt enkelt honungen som spelar förstafiol, och det märks att de verkligen valt ut god honung!
Här finns mer att läsa, Mjödhamnen är en riktigt bra sida!

Den här drycken kommer värma mig gott i vinter, och antagligen göra ett par ölintresserade vänner intresserade :) Väl värt sina 216 kr per 75 cl, den här flaskan räcker länge!
/Martin

2011/11/07

Vardagsöl och kladdkaka

Hallå där!

I mitt förra inlägg nämnde jag "vardagsöl", vilket är något jag tycker är viktigt. Vad jag menar med vardagsöl är alltså kanske inte en öl som är trist eller något, den ska helst vara så god som möjligt, utan jag syftar mer på att man kan få tag i ett par flaskor god öl enkelt och billigt. Utan att stå och köa ett visst datum, utan att göra ett ölbyte med någon i ett annat land, utan att betala hundratals kronor. All heder åt mer sällsynta öl av än högre kvalitet, som är en helt annan smakupplevelse, men jag vill också gärna ha något hyfsat gott som man kan dricka och låta smaklökarna njuta av utan att distraheras av smärta från plånbokens håll.

På Halloweenfesten i lördags drack jag en del bra vardagsöl, allihop var svarta då det passade temat. Jag drack Slottskällans Svart, Nils Oscar Coffee Stout, Nynäshamns Sotholmen Extra Stout och Slottskällans Imperial Stout. Alla dessa var sjukt goda, och kostar 20-35 spänn flaskan. Nils Oscars och Nynäshamns finns tyvärr inte i ordinarie sortimentet utan är på besök ett tag, men jag tycker att folk som gillar en lite lättare stout (inget som ska transporteras till det kejserliga hovet) ska köpa vars en flaska!
Sotholmen var en stor överraskning, mycket bättre än jag trott, verkligen fylld med smaker. Den presenterades också helt perfekt, hade ett stort och imponerande skum (som jag är avundsjuk på, jag vill kunna skapa ett sådant i mina egna öl), doftade underbart rostat och var tjock och krämig.
Nils Oscar Coffee Stout var inte lika wow, men klart trevlig. Kaffesmaken, som var ölens stora poäng, fick de till bra, den smakade inte sådär obehagligt av en kopp gammalt iskallt kaffe, som vissa kaffeöl gör.
I ordinarie sortimentet finns också Flying Dog Gonzo som är en awesome, svart "vardagsöl", men nästan lite för mycket ibland.

Dessa öl gör mig helt enkelt glad, det är viktigt att de finns! :)

--------------------

Idag är det kladdkakans dag, och jag ska nu ge mig iväg till affären för att köpa lite frysta bär (och kanske en Sotholmen?). Min flickvän har ett fantastiskt recept på kladdkaka:

3 dl socker, 1.5 dl vetemjöl, 4 msk kakao, 1 tsk vaniljsocker, 1/4 tsk bakpulver, 1/4 tsk salt. Blanda dessa torra saker i en skål, och tillsätt sedan de blöta sakerna; 2 ägg och 150 g smält smör. Blanda ordentligt.
Ställ in i ugnen på 200°C i c:a 15 min, mindre om formen är bred (så att kakan är tunn), målet är att den ska vara kladdig i mitten men inte flytande, låt sedan svalna utomhus eller i kylen någon timme. Servera med vispgrädde.
Vi brukar också pudra florsocker över för att det ser fint ut, och idag tänkte jag lägga till frysta bär till garneringen som ett litet experiment. Och kanske rentav lägga till lite svart vardagsöl till smeten...? ;)

/Martin


EDIT: Så här ser den färdiga kakan ut, men det blev ingen öl i.

2011/11/06

Att eka en Imperial Stout

Idag tillsatte jag ekspån i vår Imperial Stout, som sekundärjäser i min källare (det har den gjort sedan den 28:e september)! Det var franska ekspån, vi ville inte ha amerikanska eftersom vi hårt att de har alldeles för kraftig smak och lätt dränker allt annat. De är hårt rostade, vi tänker att vår tunga öl (OG på 1.109, ABV på c:a 11.5%, och tjock och svart som tjära) kan hantera det.

Här har ni en överexponerad bild av spånen, ovanpå jästunnan:


Jag tillsatte bara 20 g (åt 8 liter öl), därför att vi inte vill ta i för mycket. Blir det för lite blir det bara en aning tråkigare, blir det för mycket smakar det äckligt, så det känns bäst att vara försiktig. Innan jag slängde dem i tunnan hade jag dem i ugnen i 15 min på 150°C för att så få mikroorganismer som möjligt skulle överleva, antagligen en onödig säkerhetsåtgärd med tanke på den höga alkoholhalten, men man kan aldrig vara för försiktig och det kostade mig inget.
Ikväll har jag varit på Halloween-fest hos en god vän, och druckit en del god "vardagsöl"! Mer om det imorgon eller så, nu ska jag sova.

/Martin

2011/11/04

Hur borde egentligen mikrobryggd öl marknadsföras?

Anledningen till detta inlägg kommer från det nya danska bryggeriet Stronzo Brewing Companys release och enorma marknadsföring som har påbörjats i Danmark. En kortfattat version är att inte bara har de sålt in sig till stora supermarketkedjor i Danmark, utan även kommer ut med provokativ reklam som syns lite överallt. Ytterligare har de tagit sig in och marknadsfört sig själva på en dansk variant av Nyhetsmorgon också. Sedan är en brewpub i Köpenhamn också i görningen och den ska öppna väldigt snart, vad jag har förstått. Det hela kan man läsa mer om (på danska) här.


Hela denna process har givetvis fått uppmärksamhet, vilket är hela poängen, men detta gör också att alla inte är glada eller stödjer det. Mikkeller skrev nyligen på sin wall (översatt till svenska): "Man kan faktiskt öppna någotlunda likadant utan att sälja sin själ till supermarketkedjorna och att använda noll kronor på marknadsföring..... ;)". Hans reaktion får mig att tänka lite. Är det verkligen så fel av detta så gott som helt oprövade bryggeri att klampa fram med stora ord och framföra sig själva som coola, nyskapande etc.? Fram tills nu, i Europa i alla fall, har mikrobryggd öl varit lite av en nördniche som inte precis har setts som något inne. 


Dock är vi nu påväg mot en ändring av den synvinkeln, i alla fall i Sverige där mikrobryggd öl börjar bli det nya svart. Mikrobryggd öl är påväg att nå massorna, och med det tycker jag även att attityd och reklam hör till. Mikkeller verkar vara av åsikten att man måste starta tystlåtet och i liten skala för att sedan arbeta sig upp mot toppen, något jag finner helt befängt! Jag tycker bara det är kul att ha en kaxig uppstickare som faktiskt aktivt arbetar för att få den breda massan till mikroölens värld, och inte bara försöka ta en del av kakan som redan existerar. Visserligen ökar denna del hela tiden i och med mikroölens popularitet växer, men Stronzo pushar hårt för att den just ska växa istället för att låta den passivt gå vidare som mer eller mindre alla utom Brewdog gör. Jag anser inte att man måste starta från noll ifall man faktiskt inte måste (grundaren av Stronzo är en mobiltele-miljonär från företaget Onfone), har man pengarna ska man såklart använda dem.


Kort sagt är jag av åsikten att denna kaxiga, coola och framfusiga attityd definitivt ska främjas. Dessutom tycker jag att Stronzos ide om att inta det lokala ICA (eller Danmarks motsvarighet i all fall) är helt briljant. Om deras öl är bra eller inte vet jag inte än, men enligt de få recensioner de har fått på ratebeer så verkar det definitivt som stabila öl, bra mycket högre än Danmarks genomsnittsmikrobryggeri. Så kör hårt Stronzo, fortsätt med det du gör, det är inget fel med att marknadsföra sig själv!


/Viktor


Beer with an attitude!

2011/11/03

Min belöning, äntligen...

Tre och en halv veckas mördande tentaplugg är äntligen över, och jag firar. Nej, inte genom fest och ståhej och skit, bara genom att ta det lugnt hemma och dricka superb öl. Ölen i fråga är ingen annan än den sjukt coola Barrel Aged BORIS Royale som jag i ett tidigare inlägg nämnt!

BORIS är en acronym för "Bodacious Oatmeal Russian Imperial Stout", vilket man lugnt kan kalla denna underbara homage till en av världens bästa filmer - Pulp Fiction. Den normala BORIS är faktiskt en relativt lugn pjäs. Den är också på en alkoholhalt över 9%, men denna känns knappt av. BORIS Royale, den specialfatlagrade versionen av samma öl (det finns en normal fatlagrad version också), däremot, är allt annat än lugn. Den är en best som tar dina smaklökar om hornen och totalt förintar de från jordens yta. Anywhooch...

Doft: Den luktar tjockt, själva aromen har en såpass hög densitet att jag kan känna av det... detta bådar om något gott. Det andra jag märker är den absurda chokladsmäll man får av den. Under detta finns ytterligare en del kaffe och rostat bröd. Blir förvånad av avsaknaden av fatkaraktär som jag trodde skulle framträda mer.

Utseende: Svart som natten med en liten fin cappucinofärgad skumkrona som efter ett par pretentiösa swirls med glaset decimeras ner till en liten brun ring längst med glasets kant. Ser ut precis som en bra imperial stout ska göra, me like. Lämnar också ett härligt tjockt avtryck på glasets sidor, man ser med detta att den inte är att leka med.

Smak: Wow, snacka om att ens smaklökar får sig en omgång. Den börjar otroligt sött med massor och åter massor av choklad som kommer fram, nästan som att hälla i sig chokladmjölk, för att sedan övergå i tungt rostat kaffe med en massiv whiskeyfatskaraktär som totalt dominerar eftersmaken vilket också gör att alkoholen framträder en del. De två enorma smakerna balanserar faktiskt upp varandra vilket gör att den inte blir en spritig bomb som många fatlagrade öl ofta kan vara färska, och åt andra sidan av spektrumet gör det att den inte blir enormt sötsliskig (Black Tokyo Horizon och Dark Horizon 3rd Ed., ja, jag tittar på er).

Munkänsla: Här märker man att havren har fått arbeta hårt. Vansinnigt mjuk och sammetslen. Alkoholen lämnar förvisso en torr känsla i munnen efteråt, men det är bara välkomnande... som sagt, balans.

Totalt: En hejdundrandes pjäs till öl som bara blir godare och godare för varje klunk jag tar. Fastän jag inte kan sänka hela flaskan själv (hat åt bombers!) så njuter jag till fullo av den. Den är dessutom, i min mening, bra mycket bättre än sin föregångare, den normala BA BORIS som inte alls hade samma pondus.

Betyg: 8,5/10 (planerar på att använda en betygsskala på 1-10 framöver, blev less på ratebeers system jag använde innan)


/Viktor

Äh, pallade inte ta en bild själv, denna googlade jag fram istället :P

Tio i två på natten

Hej.
Klockan är alltså tio i två på natten, mellan onsdag och torsdag, och jag har precis kommit hem från krogen. Krogen i fråga är Pub Rydbergs, den pub som är belägen i Lunds Universitets Fysikaliska Institutions källare, och är öppen på onsdagkvällar för studenter "med någon form av koppling till fysik". Själv pluggar jag matematik, vilket är nära nog, och har rentav läst ett halvår fysik, så det är därför jag är där. Och för att dricka prisvärd öl förstås!
Rydbergs har nämligen en så intressant kombination som helt okej och seriös öl, och subventionerade studentpriser! Puben är inte där för att tjäna pengar, bara för att gå runt, så ölen säljs till inköpspris. Detta innebär att jag får ett glas Anderson Valley Hop Ottin' IPA (en väldigt trevlig amerikansk IPA, den är humlekottar i flytande form!) för 20 kr, och en liten snifter (4 cl) 18-årig Glenlivet Single Malt för 40 kr, och det är jag rätt nöjd med :) Att spendera kvällen med en massa andra fysiker, teknologer och matematiker gör inte heller kvällen sämre för en nörd som mig själv.

Nu är jag till slut hemma efter en bra kväll, och sitter framför datorn med en kopp varm choklad. Jag gick i köket förbi en tom flaska Slottskällans Imperial Stout 2011, som dracks för ett par dagar sedan, och tänkte bara delge mina läsare åsikten att den är klart bättre än 2010 års version! Jämförelsen är alltså mellan 2010:an då den var färsk och 2011:an nu, annars vet jag att deras Imp. Stout kan bli bra mycket bättre med ett par års lagring. Men hur som helst, om man ser till grundölen utan lagring så tycker jag att 2011 var bättre, det var lite mer kaffe och lite mer riv i den, vilket det för övrigt också var i 2009. Det är nog bara så att 2010 blev en aning sämre än den vanliga nivån, något plattare helt enkelt.

Jaja, jag ska gå och lägga mig, jag ville bara skriva av mig lite, och jag kan också nämna att det ikväll bestämdes att jag och T-Bone ska brygga en ny porter (som revansch efter den förra, som dels blev tråkig och dels infekterad), och att detta sker nästa lördag, den 12:e nov. Detta är samma dag som träffen med BeerSweden's Forum kommer att ske, så efter bryggningen drar vi till The Green Lion Inn och umgås med folket. Det blir nog jävligt trevligt!

Over and out
/ Martin

2011/10/29

En snabb hyllning till en imponerande öl!

I och med fyra tentadagar som står väntande runt hörnet har det inte blivit så mycket aktivitet på bloggen från min sida och fastän jag inte riktigt har tid att lägga upp något nu så måste jag bara kommentera på hur bra ölen jag dricker är. Cantillon Lou Pepe Kriek 2003 - en helt magisk öl som jag helt enkelt inte kan få nog av trots faktumet att min mage och tunga vrider sig i sina, vad jag tror är, dödsspasmer på grund av den vulgära syran. Men om det är priset så betalar jag det gärna. Denna flaska fick jag dessutom från mina vänner Mia och Sara (tackar!) - snacka om lyckad födelsedagspresent! :D

/Viktor



2011/10/22

Barrel Aged BORIS Royale

Denna öl är officiellt den coolaste ölen som existerar. Jag har inte smakat den, så coolheten är helt och hållet bortkopplad från smaken. Den är cool för att den är en så klockrent härlig referens till en av världens bästa filmer, Pulp Fiction.


Texten på flaskan lyder som följer:


"Fortunate is he, who in the name of brewing and good beer, shepherds the weak through the valley of microbrews. For he is truly his brother's keeper, and the finder of lost taste buds.
AND I WILL STRIKE DOWN UPON THEE WITH GREAT VENGANCE AND FURIOUR ANGER THOSE WHO ATTEMPT TO POISON AND DESTROY MY BEER. AND YOU WILL KNOW MY NAME IS B.O.R.I.S. WHEN I LAY MY FLAVORS UPON YOU."

They call it "Royale with wood".



Så, där har vi det. Coolast ever. Punkt.


/Viktor
LEGIT!

2011/10/20

Efter-Tenta-öl

Hallå där, alla.

Igår skrev jag en tenta (i matematisk statistik), och idag ska jag dricka öl! Innan tentan hade jag bestämt mig för att dricka en riktigt bra öl efteråt, för att tanken på detta skulle hjälpa min motivation. Om tentan gått bra skulle jag ha ölen för att fira, och tentan gått dåligt skulle jag sörja den.
Tentan gick rätt kasst, så det är alltså sorgestund nu. Och vad kunde passa situationen eller mitt lynne bättre än Mikkeller 黑 (Black)?


Den flaska jag har är från 2007. Jag har druckit Black 2007 tidigare, för ett och ett halvt år sedan ungefär... Då, under våren 2010, drack jag också färsk Black från fat på Mikkellers bar, vilket var en fruktansvärd upplevelse! Den var extremt bränd och rå på alla vis, vilket hade kunnat vara lite tufft och sådär i vissa fall, men den här tog det för långt. Den var helt enkelt inte drickbar, fem personer försökte tömma 25 cl — och misslyckades. Den 2.5 år gamla som jag drack senare var däremot underbar, precis mitt emellan en Imperial Stout och en brittisk Barley Wine, den blandade de bästa sidorna hos de två stilarna! :)
Den här är alltså fyra år, från samma bryggning men har ytterligare ett och ett halvt år på nacken. Flaskan är på 375 ml, och ölen på 17.5%, vi får väl se hur nykter jag kommer vara när jag till slut postar det här inlägget... Nu korkar jag upp!


Den är helt kolsyrelös, vilket inte stör mig det minsta. Den är, förstås, fullständigt svart och ogenomskinlig. Den luktar väldigt gott! Och väldigt mycket. Rostad malt är det man känner, men under den finns vissa andra toner som inte helt dränkts... Den luktar lite sött, en föraning om hur den kommer smaka. Den luktar också vagt åt hårt rostat kaffe. Det sista i doften känns en aning maritimt på ett sätt jag inte kan placera. Kanske tjära?

Smaken är... wow. En explosion! Den smakar mycket. Där finns alla sorters rostning man kan tänka sig, i ett brett spektrum. Man känner också pumpernickel och annat riktigt mörkt bröd, jag tänker på ett särskilt rågbröd vi har på julen. Svagt, svagt av tjärpastill också. Längst bak på tungan smakar den bittert, men inte som humlebitterhet. Jag anar att detta också kommer från den rostade malten, smaken påminner mig nämligen om den av de svartbrända sidan på en kotlett som legat för länge på grillen. Men det finns inte för mycket av den, så det går an.
Lustigt nog känner jag något starkt i eftersmaken, med styrka som i peppar eller chili. Jag är ganska säker på att den inte har något sådant i sig(?). Det är alkoholen som lyfter fram det, som när en stark maträtt smakar än starkare med ett alkoholstarkt vin till.
Något som är framträdande är hur söt den är! En mycket söt öl, vilket tillsammans med väldigt mycket värmande alkohol ger känslan av en Barley Wine. Det är själva sötman som gör att den går att dricka, jag vet av egen erfarenhet att allt det rostade måste ha någon balanserande smak för att hållas i schack. På insidan av glaset sitter sockerpartiklar fast :)

En väldigt stor öl på alla sätt, och den kan absolut beskrivas som ett monster. Men med åren har den blivit snällare, och den är nu ett ganska välvilligt monster. Men den ska inte underskattas, den kommer krossa allt annat mina smaklökar bestämmer sig för att prova idag, det är tydligt. Den går inte heller att stressa, den här kommer jag sippa på resten av kvällen... Lysande utsikter! :)

/ Martin

2011/10/15

RAWHR!

Som förmodligen en hel del av er vet så bor jag i Danmark. Riktiga Danmark då alltså, landet där man konsumerar fläsk och leverpastej till det spyr ut ur öronen på en... det Danmark, inte Skåne. I alla fall så har jag ett problem här i Danmark, ett problem som stört mig oerhört på senare tid. Jag har förbanne mig inte stadig tillgång på en riktigt bra DIPA. Detta beror enligt mig på ett par anledningar. Den ena är att Danmark rent generellt är undermåliga på att brygga öl och när de väl brygger så görs enbart fattiga semimaltiga "ale" som alla smakar likadant. Visst finns fantastiska bryggare också (Mikkeller, Amager, Det Lille Bryggeri etc.), men generellt suger de (vilket alla som har smakat Gundestrup Æble-Hvede glatt kan svära på). Detta gör således att det är helt omöjligt att hitta färsk IPA och DIPA som alltid finns, för det existerar inte en dansk bryggare som gör dem. Jag har visserligen för mig att Amager kanske släpper några reguljära grejer, men de får jag inte här i Odense, och alla andra "bra" bryggare vill bara experimentera och skiter totalt i att ge mig min dagliga humledos (ja, jag tittar på dig Mikkeller). Problemet finns även delvis i Sverige, fastän det inte är lika omfattande eller lika allvarligt. I Sverige har det kära monopolet ändå ett par grejer som går runt relativt bra och som man ändå kan plocka upp relativt färskt året om (Punk IPA, Hardcore IPA, lite oppigård och annat smått och gott). Men även här är bryggerier relativt negativt ställda rent generellt till IPA och DIPA.

Det gör mig bara så irriterad att varje gång jag är sugen på humle behöva rota runt kring ölen på min lokala (och absolut fantastiska) ölbutik för att hitta en, oftast, amerikansk öl som inte är ett halvår gammal. När ska europa (för detta problem gäller verkligen inte bara norden... liksom, hur många europeiska bryggerier har riktigt bra standard-IPA?) lära sig att IPA is the way to go... kika bara på jänkarna, de kan inte få nog av det!

Aja... tills vidare får jag väl börja brygga min egen >_>

/Viktor

Såhär arg är jag! RAWHR!

2011/10/10

Svart

Testade Slottskällan Svart häromkvällen, en mycket mysig upplevelse :)
Jag gillar Slottskällan, de misslyckas sällan och är inte dyra — i gengäld har de inga öl som är riktigt wow, men det mesta är riktigt stabilt och prisvärt. Det hela bottnar nog i att de inte experimenterar, så det blir inga riktigt crazy brygder, men de är bra på de öl de gör.
Jag gillar att de nu är i färd med att uppdatera sin linje, de tar bort ett par öl (t.ex. Slottslager och Klosteröl) och lägger till några andra, bl.a. Svart. Den här har de bryggt förr såvitt jag förstår, men tagit ett uppehåll i att brygga den, ett uppehåll som nu är slut. Bra byte.


Färgen var, som klipska läsare redan anat, svart. Den hade ordentlig kolsyra och ett ganska stort skum, såg trevlig ut i glaset, men lite för torr och tunn (på 5.5%) för att lämna mönster på glasets sidor.
Doften var bra! Den doftade väldigt traditionellt av porter, men med lite extra bett av rostning, nyrostat kaffe eller kanske hårt rostat bröd, det passade fint.
Smaken gick i samma stil som doften, just vad man förväntar sig av en porter fast med extra kaffe. Den var torrare än jag trodde (fast jag såg på etiketten sedan att de kallar den för en torr porter), men god ändå. Den var lite diskret sådär, man hade kunnat göra den klart tuffare, men det var nog inte planen. Som det är nu vet den sin plats, och den försöker inte vara något mer. Det är en porter, och en ganska lättdrucken sådan, och den är god och tilltalande utan att gå åt något extremt håll, i någon bemärkelse. Det är inte en Flying Dog Gonzo liksom.

Jag tyckte om den här och är glad att jag har ett par flaskor till på lagring, den är mysig. Jag tycker nog att den förtjänar sitt betyg på RateBeer, 94/93. Inte uppe och kämpar i den absoluta toppdivisionen, men den kommer nära i kraft av att helt enkelt vara trevlig. Den kommer passa fint i höstmörkret som är på väg in. Själv drack jag den i soffan, sent på kvällen, med en god bok till. En mycket bra kombination.
Boken var för övrigt en novellsamling, Smoke and Mirrors av Neil Gaiman. Mycket bra, den rekommenderas varmt. Jag gillar killens stil och fantasi, många av historierna är en aning obehagliga. Inte skräckhistorier eller något, men i de flesta finns någon detalj som är lite... unnerving. Passar också bra i höstmörkret!

/ Martin

2011/10/05

500 öl!

Åfan visar det sig. Jag är uppe i 500 olika, druckna öl (eller ja... 500 sedan jag började räkna). Hade planerat att öppna någon extra speciell flaska... dock glömde jag bort det hela och öppnade en HORAL Oude Geuze Mega Blend '09 med tösen... tur dock att den i alla fall var lite speciell :)

I alla fall så ger det lite perspektiv... kan inte riktigt tänka mig att jag är uppe i den här siffran ännu. Speciellt eftersom jag var uppe i 100 i början av sommaren förra året... det har banne mig gått snabbt. Jag har dessutom smakat och druckit alldeles fantastiska öl på den här tiden och mer kommer det att bli.

Så jag tänker dedikera det här inlägget, inte åt det jag har druckit, utan snarare det jag ser fram emot att dricka inom en snar framtid. En av de öl jag ser absolut mest fram emot är nog Founders Canadian Breakfast Stout som jag har säkrat två flaskor av via en trade... likaså är jag barnsligt spänd över att få en flaska Three Floyds XV Anniversary via samma trade. Ytterligare så är det en hel del Mikkeller-nyheter jag ser fram emot under hösten (där hans Kellerbier och tropiska quad ligger högst på listan). Längre fram mot våren kommer en episk ölfestival äga rum (Copenhagen Beer Celebration), ledd av Mikkel från Mikkeller, som kommer erbjuda inte bara sinnesjukt grym och sällsynt öl, utan även mat i absolut världsklass. Biljetterna släpps den 11 november, ni kan ge er fan på att jag kommer sitta och frenetiskt uppdatera websidan den dagen.

Men ja, det är lite av det jag ser mest fram emot på min väg mot nästa stora milstolpe... 1000!



Fo' shizzle!

Herslev Mjølner 2007

Dricker nu Mjølner Barleywine från 2007, av Herslev Bryghus.
Den köpte jag från Systemet någon gång när de tog in den, minns inte exakt när, och jag har redan smakat den en gång tidigare. Det var under Oscarsgalan minns jag, inte den senaste utan den innan dess, ganska mysigt att sitta uppe mitt i natten med en öl...
Då var den otroligt söt, såpass att den var lite svårdrucken. Jag hade tänkt testa någon annan öl den kvällen också tror jag, men det blev aldrig av eftersom Mjølner var så sötsliskig och det tog tid.


Nu är den fortfarande en väldigt söt öl, men det är inte lika mycket av en socker-käftsmäll liksom, fast nu var jag i och för sig beredd. Den är mycket vacker att titta på, den är mörk och har mycket rött i sig, och lite orangebrunt, och den hade ett högt, fint off-white skum när den var nyss upphälld!
Den luktar också riktigt nice, fast det kommer fram kanske lite mycket sprit i doften... Men där finns lite vindruva också som är intressant.
Smaken är väldigt söt som sagt, lite spritig också, och lät "klistrig" fortfarande. Man känner en klistrighet på läpparna... Den är lätt värmande vilket är bra. Jag skulle vilja beskriva den som fruktig, mycket söta frukter! I eftersmaken kommer nämligen någon liten syra och biter av, som i en söt vindruva, eller möjligen ett äpple. Faktiskt är den ganska druvig, både i smak och doft, men som färsk druvsaft (inte som vin). Det stora problemet med ölen är dock att den över allting smakar ganska metalliskt och blodlikt, det har jag aldrig gillat i öl, inte så trevligt! Jag har inget som helst minne av denna metalliskhet förra gången jag drack den, men jag känner igen att det kan dyka upp med ålder. Illa.

Totalbedömning: tja, den är egentligen för söt... Den är lite jobbig på det sättet, den passar inte till något annat och den tar över mycket. Den gör ändå sitt jobb som ett ok brittiskt maltvin, men metalliskheten är svår att ta sig förbi, den lägger sig inte utan gör sig ständigt påmind. Då ölen inte var sådan förra gången jag testade den ska jag anta att det är just den här flaskan som blev metallig, antagligen för att den är äldre nu. Ölen är inte dålig, men jag kommer inte sakna den när den är slut, eller köpa den fler gånger, den är tyvärr inte så speciell.
Stora bonuspoäng för namnet dock, det hade knappast kunnat vara mäktigare!

/ Martin

2011/10/02

Demanding Girlfriend klar och provad!

Jepp, som titeln antyder är min hembryggda öl Demanding Girlfriend färdig, och den har nyss provats. För de som missade mitt inlägg om hur denna öl bryggdes finns det att läsa här, men grundidén var att göra en lätt pale ale utan alltför mycket beska eller "konstigheter", för att försöka få min ej ölintresserade flickvän att acceptera riktig öl.

Det var lyckat! :) Hon tyckte att den smakade rätt gott, och det tyckte faktiskt jag också, och till och med mina föräldrar. Great success. Den är klart lättdrucken, den serverades väl kyld och det skulle inte vara fel att hiva i sig den i större mängder en varm dag! Bra törstsläckare, garanterat en bra matöl.

Den är väldigt lik inspirationskällan, tjeckisk pilsner, om jag ska vara helt ärlig så hade jag inte varit säker på att detta var en ale om jag gjort ett blindtest. Men det var lite syftet också, så jag klagar inte, jästen gjorde verkligen sitt jobb superbt. Det är fortfarande en pale ale, men den har mycket lagerkaraktär.
Ska vi verkligen djuploda den så finns där en liten vag brödsmak någonstans i den, vilket tyvärr påminner mig om två andra öl jag gjort: min allra första öl, som var fullständigt misslyckad och blev tokstark och alldeles för maltig (fast det skulle vara en pale ale/bitter) utan märkbar humle alls; och den senaste (Challenge Accepted) som visserligen inte var direkt misslyckad, men fick lite märklig humling — för lite aromgiva (0-10 min), möjligen för lite i smakgiva (≈ 30 min) också, så att den smakade för lite humle och fick märklig balans. Challenge Accepted var dock besk som fan, men ändå lite för lite humlesmak.
Det är inte mycket brödighet i Demanding Girlfriend, men en aning, kanske ett tecken på att jag bör ändra något med humlingen. Å andra sidan är brödigheten absolut ingen dålig smak, den ger mig bara lite dåliga minnen. Det finns nog många som gillar den lilla brödtonen som dyker upp då och då :)

Humlen smakade i övrigt bra, Saaz svek mig inte utan smakade helt okej. Jag blev lite oroad när jag smakade Saaz senast, det var när jag nyligen drack Oppigårds Oktoberfestbier och den hade en riktigt obehaglig sorts beska.
Den lilla mängd vete jag stoppade i, 5% av maltbasen, var kanske i minsta laget. Om man vet vad man letar efter märker man den svagt, svagt i bakgrunden, som kanske mjukar upp ölen lite grann och gör den en tiny bit friskare. Mitt mål var lite mer än så, jag hade hoppats på att den skulle bidra med lite extra friskhet i ölen (utan att för den skull smaka weißbier), men jag skulle stoppat i en liten aning mer.

Tankar för nästa gång: jag kommer brygga något liknande igen någon gång, och detta är en riktigt bra bas att bygga vidare på! I stort är den riktigt bra — och min flickvän gillade den! — men där är ett par skavanker jag ska putsa på. Den hamnade på 5.2% i alkoholhalt, nästa gång ska jag nog göra den ett par tiondels procent svagare, någonstans mellan 4.5% och 5%. Jag ska slänga i lite mer vete, kanske 7-10% istället för 5%. Och jag ska göra den något fruktigare med hjälp av en extra humle, något amerikanskt antagligen, bara i aromen. Typ lägga till litegrann med någon minut kvar av koket eller under flameout, eller kanske rentav lite torrhumling, för att få lite "blommighet" i ölen.

/ Martin

2011/09/29

Aprikoooooooooooooooooooser! (Cantillon Fou' Foune 2011)

Än en gång, aprikoser. Denna gången är det en snuskigt färsk Cantillon Fou' Foune 2011 på tapeten! Tappad på flaska för enbart ett par veckor sedan korkas den upp för att fylla min buk!

Doft: Massor och åter massor av helt galet friska och goda aprikoser... wow! Aprikoserna bara sköljer över en och man vill bara ha mer och mer! Syran i ölen gör att en lite citruston också framträder vilket ger doften en underbar balans. Om man dessutom går längre in på djupet finns en smygande chokladighet som bara gifter sig perfekt med de andra komponenterna i doften... nej, det blir inte mycket bättre än såhär!

Smak: Förvånad när jag säger att det är sjuhelvetes mycket aprikoser? Det är som en galen käftsmäll i aprikoser... dock inte lika extrem som i doften. I smaken framträder istället en familiär smak... till en början kan jag inte riktigt sätta fingret på det, men jag känner den ändå så väl... när plötsligt jag kommer på det! Ölen smakar ju fan julmust! Jag skojar inte, en lätt ton av julmustkryddigheten är definitivt där och den passar helt galet förvånansvärt bra med fruktigheten i smaken. Tillsammans med aprikoserna ger den faktiskt ölen en frisk sommarkänsla som jag verkligen inte räknade med.

Fou' Foune är sedan också en öl som många anser vara bland de absolut suraste i Cantillons repertoar, men denna, i sitt färska tillstånd, visar verkligen inte prov på det. Istället kommer en underbar fruktsötma fram och bara fullkomligt binder fast en vid sidan om dess subtila syra... eller så är det bara jag som har frätt sönder mina smaklökar totalt, för jag kan dricka den här ölen dag ut och dag in!

Munkänsla: Lätt mot tungan och galet sammetslen. Den är så mjuk och härlig mot tungan och gommen att det inte är sant. I mina anteckningar har jag rätt och slätt skrivit "Bäst!" som kommentar på munkänslan, och jag tycker faktiskt inte att ytterligare beskrivning behövs.

Utseende: Brandgult och nästintill honungsfärgad med ett stort kritvitt skum. Riktigt vacker och inbjudande... superfint!

Totalt: Jag anser nu att detta är den absolut bästa ölen jag har druckit. I alla kategorier når den verkligen absolut toppklass och är en så perfekt kombination av smaker att jag bara skuttar omkring helt lyrisk här hemma. Rätt och slätt får den toppbetyg för att den är så jävla bra!

Betyg: 5/5


/Viktor

Fucking mumma!

Ankmiddag!

Igår var det så att en anka tillagades i detta hus! Ett ganska stort fjäderfä på 2,5 kg fick stekas i ugnen i 1,5h medan den östes med öl!

Vilken är då denna öl? Urban Haze från Coisbo Mikrobryggeri fick äran att spillas på en fattig anka. Självklart kände jag mig tvungen att smaka den jag med, för att... ja... kvalitetskontrollera den. Jag blev dock relativt besviken. En dussin-pale ale från ett dussinbryggeri i Danmark... den var verkligen inget att hänga i julgranen. Den sades även innehålla fläder, vilket jag verkligen inte märkte av. Rätt och slätt en totalt trist och medioker öl, men ack så mycket bättre på att hålla en anka fuktig i över en timma!

Kryddad med salt, peppar, chili, vitlök, timjan och färsk rosmarin blev ankan obarmhärtigt uppstoppad med ett äpple och kastad in i ugnen på 150 grader. När de kom ut var den alldeles fantastiskt gyllenbrun och såg galet aptitlig ut. Dessvärre blev det inte tal om att dricka öl till maten igår, utan snarare öppnades ett gott, kroatiskt vin som hade plockats upp på dess vingård under sommarens resa till Kroatien. Dess namn var Benvenuti Teran 2008 (där Benvenuti är namnet på vingården och Teran är en lokal druvsort som på italienska också kallas Terrano). Sedan hade vi en kantarellsås och couscous till! Alla smaker gifte sig verkligen perfekt med varandra och ankan blev själv riktigt grym... ölen kom fram tydligt i smaken och bristen på öst fett kändes inte alls, utan fick ankan att mista den flottighet den lätt kan få.

Utsökt måltid, minst sagt!

2011/09/25

Bryggning av Imperial Stout!

Hej alla, bered er på ett monsterinlägg om hembryggning och en härlig bryggdag :)

Igår var det brew day här hemma! Hela vår crew (era bloggare — jag och Viktor — och vår vän, som också heter Martin, även kallad T-Bone) var samlad, för att brygga en sedan länge planerad Imperial Stout. Detta blev första gången vi bryggde en riktigt biffig öl, och bara andra gången någon av oss bryggde något mörkare (jag och T-Bone bryggde en porter i somras, mer om den längre ner).

Som ni kan se är ölen riktigt svart, den absorberar allt ljus.


Receptet har stötts och blötts under ett par månaders tid, och resultatet såg ut så här (till 8.25 l öl):
Basmalt: 1.95 kg Pale Ale, 250 g Pilsen.
“Specialmalt”: 150 g Crystal 25, 450 g Crystal 40, 250 g Brown, 300 g Chocolate (varav 50 g som jag gett en extra toastning i ugnen, 1 h på 175°C, se How To Brew om ämnet).
Adjuncts: 400 g havreflarn (som toastats tillsammans med chokladmalten, de fick underbar färg), 540 g brunt farinsocker. Senare tillades dessutom ytterligare 400 g vitt strösocker, vi kommer till det...

Vi ville köra brittisk humle för att vi ville lägga tonvikten på malten. Humlen vi körde på blev Willamette, vi gillar nämligen Fuggles och har hört att Willamette ska vara en lite fruktigare variant av denna. Med engelsk humle föredrar åtminstone jag Fuggles framför Goldings, som många använder, för att jag tycker att Goldings har smakat parfym när jag testat den...
70 g Willamette (6.1% α) på 60 min, för c:a 64 IBU, och 30 g på 30 min för c:a 21 IBU.
Jästen blev två paket Scottish Ale 1728, den verkar rätt smaskig!

Anledningen till att maltbasen kanske ser underlig ut är att vi valde att inte köpa någon ny malt, utan helt enkelt använde det jag hade hemma, till någon sorts “kitchen sink stout”. Vi hade lite i minsta laget av basmalt, även när det blev utdrygat med det kvartskilo Pilsen jag också hade. Men, man ska komma ihåg att även havren och allt sockret jäser ut närmast fullständigt, så det kan väl också tolkas som en form av “basmalt”.
En annan anledning är att jag och T-Bone tidigare begått misstaget att köpa okrossad malt, så Chocolate, Brown och Crystal 25 var okrossad. Eftersom det aldrig blir lika bra att försöka krossa den själv drog vi ner på mängderna av dessa så mycket som möjligt för effektivitetens skull. Det, och för att det var en fucking smärta i röven att krossa malten med hjälp av en liten mortel. Av denna anledning ändrades proportionerna så mycket som möjligt till förmån för den maskinkrossade malten.

Något som kom fram under dagen var att det vi trott var Crystal 100 när vi beställde den egentligen var närmare Crystal 40! Åtminstone på det sättet vi räknar, i Lovibond. Humlegården mäter nämligen färg i EBC, som ger c:a 2.5 ggr högre värden än Lovibond (den exakta formeln är mer avancerad, men jag har glömt den). Det var ju lite förvirrande, och det är därför vi plötsligt inte hade någon mörk karamellmalt i brygden. Vi får vara mer uppmärksamma i framtiden.

Mer problem skulle snart uppkomma, however! Vi hade glömt ta hänsyn till Skånes mjuka vatten, och det faktum att detta skulle bli en brygd lika svart som tjära. All denna mörka malt sänker pH-värdet i mäsken ganska ordentligt, vilket passar hårt, kalkrikt vatten, men definitivt inte fungerar bra med Malmös kommunala vatten. Detta föll oss helt ur minnet, annars hade vi lätt kunnat lägga till något basiskt i mäsken, men det missade vi. Detta upptäcktes inte förrän efter att mäskningen (på 75 min) var klar, när det kom fram att vi haft en effektivitet på ungefär 53%. Ganska mesigt, minst sagt.
Det som skulle bli en brygd på nästan 11% såg nu ut att hamna på 8%, och då hade vi fått en bra bit över 100 IBU dessutom! En inte så maltig, väldigt humlig, öl alltså, inte alls vad vi planerat. Det var i detta skede vi valde att slänga i 400 g vitt strösocker för att försöka rädda det hela. Med så mycket socker, nästan ett kg, blir slutresultatet kontraintuitivt nog väldigt torrt (eftersom närmast 100% av de enkla sockerarterna jäser ut), men vi tänkte att det inte gör så mycket eftersom vi ändå skulle ha fått en FG på runt 1.033. 1.033 är ju väldigt sött, och nu kanske den hamnar på runt 1.020-1.025 istället, ganska lagom faktiskt.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Efter att vi överlevt dessa kriser satte vi oss ner och tog det lugnt. Ingen bryggdag utan öl förstås! Tidigt på dagen släckte vi törsten med en iskall Challenge Accepted (den har redan beskrivits i Provning av hemmagjord humlebomb), och senare testades min och T-Bone's kakaoporter!

Denna porter bryggdes redan i juli (i stilen Robust Porter), men har efter primärjäsning legat ytterligare 3 veckor i sekundären tillsammans med 100 g kakaobönor och 1 vaniljstång. Vi tipsades om detta via en kille på nätet, som sade att det krävs mycket tid för att en kakaoporter ska bli god, till stor del på grund av att kakon tillför så mycket bitterhet, som måste mjukas upp. Den har alltså legat på flaska i nästan 6 veckor efter sekundärjäsningen, och så testade vi den igår.

Något annat som ska sägas om denna porter är att den blev infekterad :/ Jästen vi använde var inte alls pigg, och det blev en lagtime (tiden innan primärjäsningen börjar, vilket märks av att det bubblar i jäsröret) på 40 timmar, nära två dygn. Under denna tid verkar en infektion ha slagit rot, och av symptomen att döma var det en särskild typ av luftburen bakterie som främst påverkade ölens lukt. Ytan (både i sekundären, och senare i flaskorna) täcktes av en ganska tunn vit hinna, som verkade “torr” på något sätt, med sprickor i sig. Lukten var stark av skumbanan, men smaken verkade inte direkt påverkad. Infektioner i öl är ofarliga, så enda risken är att ölen blir obehaglig, men efter att ha tagit bort ytskiktet bestämde vi oss för att vi kan leva med den här. Ölen ska dock drickas upp snabbt, när bakterien fått spelrum i över ett halvår kan det tydligen bli ganska nasty...

Den provades, och fick p.g.a. doften namnet T-Bone & Dickie Go Bananas, och den smakade väl ganska okej. Kakaon märktes en del, men nästa gång tror jag att vi är lite extra generösa med både kakao och vanilj. Jag gillade dock inte ölen overall, och det berodde på att den var riktigt tunn, den hade mesig kropp, och väldigt mesig munkänsla dessutom (till stor del p.g.a. att kolsyrningen blev lägre än vi tänkt oss). Till nästa gång ska jag se till att arbeta fram en mycket tuffare grundporter!

Senare delade vi också en stor flaska av Nørrebros superba Little Korkny Ale från 2008... Helt jävla awesome. Det är en brittisk barley wine, med allt en bra sådan ska ha! På 12% och med tung maltighet är den väldigt värmande, den hade alla underbara smaker av portvin, lite av konjak, och allt möjligt... Den är förstås söt, och jag kan inte förstå hur så många olika typer av sötma kan komma fram! Väldigt komplex, väldigt balanserad, oavsett hur mycket tid man har på sig att känna efter hur den smakar måste man ha mer.
Den är fullt jämförbar med Thomas Hardy's Ale, den drar definitivt åt det hållet, och de spelar i samma division. Jag har svårt att säga vilken som är bäst. En dansk ölförsäljare i Odense (Viktors stamförsäljare) bjöd oss på den här en gång (från 2007) och sade att den var bättre än Thomas Hardy's. Då avskrev jag det som fosterlandskärlek, men jag är nu beredd att ompröva hans påstående. Hardyn är också otroligt komplex, men jag har ju smakat Hardy som varit äldre (2004) än Korknyn, så det kan bero på det.
Jag är extremt sugen på att låta en flaska Little Korkny Ale lagras några år till, för att verkligen ge den en chans att utmana! Det ska också tilläggas att jag tycker att Thomas Hardy's känns lite tunnare i munnen, den här var härligt tjock...

Jaja. Nu, dagen efter, bubblar det friskt i jäsröret, och så får vi se vilken FG denna monsterstout till slut hamnar på. Efter primären ska vi låta den sekundärjäsa länge, två månader åtminstone, med alla möjliga godsaker vi känner för att ha i. Ekspån är bestämda, de ska ligga i under hela tiden, och sedan lägger vi nog i annat också... Kako och vanilj igen kanske, eller lite kaffebönor? En kombination av allt? :) Det blir nog bra i alla fall.
Nu ska jag tacka för mig, och tacka er som lyckats behålla intresset så här länge!

/ Martin

2011/09/22

Dugges Höstbrygd

Nu är det dags för provningen av Dugges Höstbrygd, som utlovades i förra inlägget för ett par timmar sedan.

Den är åtminstone bättre än Oppigårds Oktoberfestbier, men den är väl inte den mest spännande.
Färgen är otroligt trevlig, den är väldigt mörk och djup, den ser mystisk ut! Lukten är tyvärr lite intetsägande, den doftar verkligen svagt... Jag tror att det är den här punkten som drar ner alltihop, hade det varit tydligare doft hade nog smaken märkts mer också.

Smaken är visserligen bra, men lätt vattnig. Den är på 5%, och känns som att den hade mått bra av att vara på 6.5-7%. Dugges har en särskild "hussmak", som jag tycker lyser igenom tydligt i alla de öl som jag smakat (främst i Rudolf Ren Ale, deras trevliga julöl), och den märks här också. Jag undrar var fan denna smak sitter egentligen...? Är det helt enkelt jäsningen, beror det på mikroorganismer i lokalen, eller vad är det? Använder de sig kanske av sin "egen" jäststam (med det menar jag att de tar tillvara jästen mellan bryggningarna och kör vidare på samma, vilket får till följd att jästen ändras efter hand för att passa den typ av öl de brygger, och antagligen också påverkas av mikroorganismer från omgivningen)? Jag vet inte, men det smakar inte dåligt åtminstone, bara unikt.

Utöver denna hussmak är ölen väldigt balanserad, till den milda grad att det inte är så mycket som direkt kommer fram... Den är klart maltig, och humlen hamnar i skymundan, och det är en "varm" maltighet. Jag tror att de lyckats med ungefär vad de siktat mot, de kallar den höstig och gjord för eftertanke, och det kan stämma. Den ska också passa till höstens mat, som vilt och svamp, och det tror jag också skulle fungera rätt bra. Tyvärr är den som sagt en aning vattnig, och den har också väldigt diskret kropp. Kolsyrningen är mjäkig, även en britt hade nog tyckt att den var lite mesig.
Dessa saker hade kunnat ändras, med bättre slutresultat, men det är ändå en helt ok öl.

// Martin

Oppigårds Oktoberfestbier

Ciao.

Jag tänkte att jag skulle skriva en kort recension, om Oppigårds Oktoberfestbier som jag precis drack. Den var en av två höst/oktober-öl som jag köpte på Systemet, den andra är Dugges Höstbrygd.

Jag råkar veta att den här bara humlats med Saaz, och den är i alla avseenden en ljus lager. Jag öppnade den under tiden jag höll på att laga mat (spaghetti med god köttfärssås till!). Det första jag märkte var att jag gillade doften, den var ganska fräsch. Första klunken var också allmänt positiv, ölen kändes lättdrucken och rätt nice liksom.
Efter en stund började dock problemen infinna sig: i eftersmaken kom en väldigt märklig beska, som var rätt jobbig, den satte sig verkligen vid tungroten längst bak i munnen och vägrade släppa! Nu är jag van vid en del besk öl, men den här var på något sätt värre, det gjorde den rätt så obalanserad eftersom de övriga smakerna inte stack ut så värst.

Ett annat problem var att den började smaka lite väl mycket av "vanlig" lager, blaskigt mög som Falcon och sådant. Jag menar inte att den var vattnig, för den hade mer smak än de öl jag jämför med, men det var samma typ av smak. Det var ju lite trist, och i kombination med den ganska obehagliga eftersmaken blev jag inte nöjd.

Beskan och det känns ju som tydliga fel i humlingen, vilket får mig att fundera... Jag vill nämligen minnas att jag varit nöjd med Saaz förut, så jag hoppas inte att felet bara ligger där. Kanske ska Saaz blandas lite med någon annan humle för att verkligen bli god? Eller så misslyckades de bara.

All in all var det faktiskt den sämsta öl jag druckit av Oppigårds, jag brukar vara nöjd med deras produkter :/
Deras Single Hop IPA, Amarillo, var supernice och deras Starkporter är en riktigt trevlig porter... Nej, i ärlighetens namn drack jag inte ens ur ölen, jag hällde ut det sista.
Får se ifall Dugges brygd är bättre, antingen senare ikväll eller i helgen.

// Martin

2011/09/19

Skandinavien - Lättölens främsta ryttare!

Jag möttes av en lite intressant syn idag när jag lojt surfade runt på ratebeer.com istället för att ägna min tid åt att plugga farmakologi. Jag märkte att öl under kategorin "Low Alcohol" (öl under 3% ABV) totaldomineras, rent kvalitetsmässigt, av Skandinavien. Jag vet inte om detta har uppmärksammats förut, men av de 20 högst rate:ade ölen inom denna kategori är hela tolv från Skandinavien! Bland de öl som finns på listan kan man hitta diverse brygder från Mikkeller, Dugges, Nøgne Ø, Evil Twin, Nørrebro, Sigtuna, Oceanbryggeriet och till slut Refsvindinge.

Jag blir lite imponerad av att vi här uppe i norr kan producera så mycket bra, svag öl, speciellt med tanke på att det ibland är det enda man vill ha en varm sommardag. Ibland är en starköl helt enkelt för stark. Ibland vill man skölja halsen med en liter av något som inte kommer få en ranglig på benen... och det är här Skandinavien uppenbarligen briljerar.

Dock kommer jag inte komma med någon djuplodad analys av det hela faktiskt, ville bara påpeka och uppmärksamma något som gjorde mig lite glad idag. Jag hoppas verkligen att trenden fortsätter och att fler grymma, svaga öl kikar förbi!

/Viktor

På plats #8 över världens bästa svaga öl!

2011/09/18

Dock blev det Köpenhamn och Zwanze Day för mig...

Jag har nämnt Zwanze Day och mina förhoppningar om det i ett tidigare inlägg. Mina förväntningar var höga på kvällen. Mina förväntningar infriades, minst sagt.

När jag kom till Köpenhamn och således även Mikkeller Bar visade sig att Blafa (Johan) från BSF-forumet tillsammans med sin vän Anton och ytterligare Fredrik från Malt, humle, jäst och vatten redan var där. Aja, detta gjorde att jag satte mig med de och började dricka öl. En fin fatlista, som alltid på Mikkeller Bar, gjorde att jag stod och valde ett tag bland alla fantastiska öl som fanns där... till slut föll valet dock på Mikkeller Tiger Baby, en pale ale kryddad med passionsfrukt och mango som bryggdes för bandet Tiger Babys tredje albumrelease. Humlig, syrlig och fruktig öl som passade perfekt att starta kvällen med. Därefter fick jag med nöd och näppe ett glas Mikkeller/Three Floyds BooGoop, en bovete-barley wine, då fatet precis då tog slut... puh!

Där någonstans lämnade Fredrik oss och Adam_B från forumet dök upp... vilket såklart gjorde att vi var tvungna att korka upp en alldeles speciell flaska för ändamålet :P
Lotten föll på Drie Fonteinen Hommage... en one-off hallonlambic från fantastiska Drie Fonteinen. Sällsynt som satan... och med all rätt... detta var en helvetes god öl. Spontant kunde man knappt tro att flaskan var fyra år gammal med tanke på den explosiva, fräscha hallonaromen man kände så fort man öppnade flaskan. Inte heller syran var oerhörd vilket gjorde den fantastiskt fräsch och lätt. När man sedan började analysera ner den ytterligare så upptäcktes torkade och kanderade fruktsmaker och en maltsötma framträdde som framhävde syran allteftersom glaset värmdes upp. De friska hallonen blev också mer tillbakadragna vilket öppnade upp för en helt ny dimension av smaker. En riktigt, riktigt fantastisk öl må jag säga... fan alltså.

Tom flaska ledde också till tom mage... pojkarna i mitt sällskap hade uppenbarligen stenkoll på pizzeriorna i Byen och tog mig till ett utlovat grymt pizzaställe som dessutom praktiskt låg precis bredvid världens i särklass bästa kiosk, Kihoskh! Vi kilade in, beställde lite käk och brände lite tid i Kihoskh kikandes på lite öl. Dessa 15 minuter var några av de bäst spenderade i Köpenhamn igår... Adam lyckades hitta en flaska Drie Fonteinen Malvasia Rosso bakom några andra Drie Fonteinen-flaskor till min och Johans stora förvåning... på grund av Johans dåliga reaktionsförmåga lyckades jag sno åt mig flaskan först och traskade lyriskt fram till kassan med min flaska... wow... den här har jag velat ha väldigt länge nu. Ytterligare plockade jag på mig en flaska Black Tokyo Horizon som jag också väntat på i ett tag nu... min plånbok grät en aning dock.

Pizza äts upp och klockan är snart 20:00, vilket innebär att Crooked Moons nya ölbar, Fermentatoren, har sin smygpremiär strax... vi måste såklart dit! Efter en förvirrad, om än trevlig, promenad hittar vi till slut den där baren och smakar på några goda Crooked Moon-brygder innan vi beger oss mot Zwanze Day på Ølbutikken. Jag kan tipsa om att Crooked Moon Darkness, Wit och Lawnmower alla tre är galet bra öl!

Väl på Zwanze Day träffade vi ett par ölnördar utanför och snackade lite i väntan på att de skulle öppna. Först i kön traskar jag därefter in och köper mig två färska Fou' Foune och ett glas Zwanze 2011 och sätter mig därefter vid bordet i Ølbutikken och snackar lite öl med alla andra som gjort detsamma. Ölen i sig, däremot, var inte lika intressant som jag hade hoppats på. Fruktig och god med en förvånansvärt skarp syra baserat på dess ålder, men lite tråkig och simpel. Den är helt enkelt för ung i min mening och ett eller två år hade den gärna behövt för att komma till sin rätt. Synd bara att den förmodligen inte kommer existera om ett till två år... och även om den kommer det kommer jag bara kunna dricka den på Cantillon-bryggeriet i Bryssel. Drygt.

Nu började dock snart bli dags att åka hem... vi stannade dock vid Mikkeller Bar på vägen då de skulle koppla på några sällsynta Cantillon på fat, men då detta först skulle göras 22:00 och våra (mitt, Adams och Antons) tåg skulle gå 22:30 blev det att hoppa detta. Till mitt stora förtret visade det sig såklart efteråt att ett av faten som kopplades på var Fou' Foune... helvete också!

Men trots den lilla negativa detaljen på slutet var gårdagens kväll helt fantastiskt både ölmässigt och sällskapsmässigt. Biljetten till Köpenhamn var väl, väl värd pengarna och jag kommer länge minnas vissa av de ölen som dracks igår!

/Viktor

Det jag fick med mig hem igår... bra skit!


2011/09/17

Inget Köpenhamn för mig (Martin)

Hey guys,

Jag kommer tyvärr inte dyka upp på Zwanze Day ikväll, med anledning av att jag och min flickvän firar ettårsdag idag :)
Lite dålig timing, det hade varit riktigt kul att träffa folket från BeerSweden's forum! Jag är visserligen inte en lika stor lambic-nörd som Viktor (jag har respekt för stilen, men har lite problem med själva syran i smaken... i för stora mängder åtminstone), men jag var sugen på att testa färsk Cantillon Fou'foune. I våras i Bryssel drack jag en från 2009, som jag tyckte om, men jag hade antagligen tyckt bättre om den som ny... Cantillon Mamouche 2011 hade jag också gärna smakat. Jag föredrar nämligen min lambic färsk, mer frukt och inte så hög syra ^^

Anyways, jag har ändå haft en nice dag, den har spenderats på bilutflykt runt Skånes sevärdheter :) Höjdpunkten var Kåseberga (mysig fiskeby) och intilliggande Ales Stenar (en gammal skeppssättning). I Kåseberga åt vi sillamackor på stekt sill, helt awesome faktiskt, särskilt när man varit ute en hel dag. Till detta blev det åtminstone lite öl, deras egna milda och goda real ale.

//Martin

Provning av hemmagjord humlebomb!

Drack ikväll en flaska hembryggd öl som jag inte testat på allvar tidigare (jag har smakat den en gång tidigare, när jag kollade ifall kolsyrningen var klar), och den var intressant!
Den går under namnet T-Bone & Dickie Challenge Accepted, och planen var att göra det till en single hop IPA gjord med endast Challenger. Främst för att vi ville ha bättre koll på precis hur Challenger smakar. T-Bone är alltså en gemensam vän till mig och Viktor, han är också en ölnörd så klart!

Vi nöjde oss väl inte med det utan tänkte samtidigt testa att använda honung i öl, och kom fram till ett trevligt recept... Basen är självklart en massa Pale Ale-malt, och dessutom med drygt 10% Crystal 30 för att den skulle få mer kropp och bli roligare. Ungefär lika stor mängd honung lades också i, den tillsatte vi i koket eftersom den inte behöver mäskas.
Humleschemat var alltså bara Challenger, vi körde i lite då och då på alla möjliga tider: 60, 40, 30, 20, 10 och 5 minuter! ^^ Ytterligare humle (ungefär 40% av den totala givan, d.v.s. 2/3 av den mängd vi haft till koket) slängde vi med ner i jästunnan för att ligga med och torrhumla under hela jästiden (c:a 2.5 veckor). De många tidsintervallen under humlingen var förstås lite overkill ;)

Tyvärr gick det inte riktigt som vi planerat, vi hade först tänkt oss en alkoholhalt på ungefär 7.5%, men effektiviteten i mäskningen blev rätt kass! Detta berodde på en rad faktorer, men den största är att vår Crystal 30 var köpt okrossad, så att vi fick stå med en mortel och krossa. Det gick visserligen okej, och såg bra ut jämfört med färdigkrossad Pale Ale, men det blir ju aldrig lika bra som proffsen gör det.
Nej, det slutade med en OG på 1.060, och alkoholstyrka på c:a 5.8%. Detta ledde förstås till en viss obalans, minst sagt (då vi inte modifierat humleschemat efter detta, vi mätte gravityn för sent), och den hamnade på whopping 83 IBU! Från koket alltså. Torrhumlingen bidrog med ytterligare något i stil med 22 IBU, så 105 IBU totalt. Till vad som de facto blev en tuff pale ale, heh.


Tja, vad ska man säga? Jag är inte den som ryggar för humle, men jag ska ju erkänna att den är obalanserad. Den är brutal, men det betyder inte att den inte är god! :) Challenge Accepted har bra arom, bra eftersmak, och det är god humle överallt. Den blev inte som planerat, men ändå en lyckad öl, alla hop-heads där ute skulle ta den till sitt hjärta direkt!
Challenger visade sig också vara en väl lämpad humle för att göra den här typen av humlebomb, antagligen den bästa av de brittiska sorterna. Den har klart trevlig smak, den saknar mesighet, den är... rolig. Rolig är vad den är :)

/ Martin

2011/09/15

En kärleksförklaring...

Jag har funnit min nya stora kärlek.

Det är sant.

Verkligen.

Våra känslor har utvecklats de senaste två veckorna... eller snarare är det mina känslor som har utvecklats.

Det bara pirrar i magen.

Jag har fått upp ögonen för någon som jag sedan länge tog för given... som jag trodde bara var en i mängden.

Jag hade fel.

Verkligen.

För det är inte bara en i mängden jag tänker på. Nej. Icke. Det är en helt fantastisk individ. En som jag tänker ha nära mig ett långt tag framöver.

Vem är denna jag talar om?

Jo, det ska jag berätta.

Punk IPA, du som tog mitt hjärta...

<3

2011/09/14

Bottling av lättare pale ale

Yo.

Igår tappade jag mitt senaste hembrygge på flaskor :)
Namnet är Demanding Girlfriend, och det kommer bli en ganska light-bodied, mycket drickbar pale ale. Namnet kommer sig av att min flickvän rynkar på näsan åt varje "riktig" öl jag bjuder henne på (läs: god ale gjord med passion och kunnande), men kan hälla i sig vanlig massproducerad lager, åtminstone då och då... Jag tänkte då att jag ska försöka göra en öl i hennes smak!

Jag kan inte brygga lager hemma, inte utan problem åtminstone, eftersom det kräver en konstant temperatur på c:a 10°C i 2 veckor under jäsningen, och en del annan ordentlig kylning. Jag jäser min öl i källaren, där temperaturen är ganska konstant 19-20°C, så jag skulle behöva en stor kyl eller något i den stilen för att lyckas... Dessutom respekterar jag ale mer än lager, det är jag kanske inte ensam om ;)
Men jag kikade ändå på recept på en av få lageröl som faktiskt är något att ha; en riktig hederlig pilsner. Utifrån detta kom jag med ett humleschema (ölen har humlats endast med Saaz, riktigt god "ädel" humlesort, och den som traditionellt används i pilsner), och ett mäskschema (3 st raster på 30 min vardera, vid 50, 60 och 70°C) baserade på den information jag hittade. Stilen är m.a.o. en "pilsner style pale ale", eller något sådant...

Jag hittade också en intressant jäststam, German Ale (Brewer's Choice 1007) hos Humlegården som jäser bra i alla temperaturer mellan 13°C och 20°C, och med den här biten i beskrivningen: “Brett jästemperaturområde, vilket innebär att man kan brygga olika öltyper med denna jäst. Svalare temperatur ger lagerkaraktär, inklusive svavelproduktion.” Detta tyckte jag verkade riktigt trevligt!

Min maltbas blev — till slut — 87.5% Pilsen, 5% Pale Ale, 5% vete och 2.5% vitt strösocker. Vetet hör inte till en pilsner, men jag tänkte experimentera en aning extra och hoppas att det kan göra smaken ännu lite fräschare.
Den fick en Original Gravity på 1.052, Final Gravity på 1.011 och därmed en alkoholstyrka på c:a 5.4% (formeln är 131·(OG - FG) för de som inte vet :). Den hamnar på ungefär 36 IBU vilket känns lagom och lättdrucket, själv hade jag kanske velat dra upp den till 40-something om jag inte vetat att min flickvän ogillar när beskan kommer fram alltför mycket.

Nu har jag hällt i lite socker för kolsyrning, och den ska få ligga i flaskorna 2-3 veckor, sen tror jag att det blir rätt awesome. Om inte flickvännen tycker om den kommer jag säkert dricka den själv någon varm dag (yeah, jag skulle ha kommit på det här för ett par månader sedan), och jag har väl fler familjemedlemmar som är uppvuxna på blasklager :)

//Martin

Sweet trade på gång!

Har snackat ihop mig med min numera trade-partner... har man trade:at två gånger får man ändå kalla varandra för partners tycker jag :) I alla fall ska en 375 ml flaska Blåbær åka hela vägen till USA i utbyte mot två flaskor Canadian Breakfast Stout om allt går vägen... jag är minst sagt psyched...!

//Viktor


2011/09/13

Lambic, lambic och mera lambic... Zwanze Day närmar sig!

Zwanze day närmar sig! Vad är nu detta kan du undra? Jo, det ska jag berätta... Zwanze är en experimentell ölserie från mästerliga lambicbryggeriet Cantillon! Varje år gör de något spännande brygd och släpper den med namnet Zwanze. Zwanze står, om jag förstått det rätt, för den speciella, slapstick-liknande, humorn som brysselbor har. I alla fall så är Zwanze varje år en extremt eftertraktad öl, såpass eftertraktad att den går för skyhöga summor via ebay, fastän den sålts för mycket lite på bryggeriet. Detta tyckte Cantillon sög ganska hårt, så de bestämde sig för att dels tappa ölet på främst fat istället för flaska och därefter skicka ut dessa fat till speciella pubar världen över för att öppnas vid samma tidpunkt allihop. Ett av dessa fat tog sig till Danmark och Ølbutikken... och det är dig jag ska ta mig på lördag! (läs mer om det hela här)

Idag dessutom skickade Ølbutikken ett utskick med info om Zwanze Day och berättade vilka andra godingar som kommer att erbjudas (FOU' FOUNE 2011.... APRIKOOOOOOOOSEEEERRRR!!!!)... shit will be awesome! Här nedan är utskicket ord för ord:

Kære kunder!
Cantillon Zwanze Day 2011!Så er det på lørdag det sker! Et af årets mest ventede og omtalte ølarragementer løber af stablen og vi er i Ølbutikken glade for at vi har fået lov at være med!Zwanze dag 2011 er dagen hvor Cantillons årlige speciallambic frigives, og som noget helt nyt i år er det muligt at smage den andre steder end kun på bryggeriet. Cantillon har sendt ét fad ud til ca. 20 ølsteder over hele verden og har bedt alle skænke det samtidig, så ingen kommer til at smage det før andre. Læs mere om idéen bag Zwanze Day og om selve øllen på: http://www.cantillon.be/br/3_21
Fadet vil blive tappet i Ølbutikken på lørdag d. 17/9 kl 21.00. Vi åbner dørene klokken 20.55 og skænker ud efter først til mølle princippet. Det foregår på den måde at man køber et lambicglas (med alt. tryk) til kr. 75 som samtidig giver én opfyldning á 20cl. Er der mere tilbage i fadet når alle har fået, er det muligt at købe en genopfyldning til kr. 55.
Udover Zwanze på fad vil der også være verdenspremiere på en helt ny øl fra Evil Twin Brewing. 'Been Smoking Too long" er en bourbon fadlagret version af bryggeriets røgede porter 'Ashtray Heart' og det vil være eneste mulighed for at smage den på fad i Danmark. 
Sidst, vil vi også fylde det sure køleskab op og vil bl.a. kunne tilbyde et par sjældne sure øl på flaske:
Cantillon Fou Foune 2005Cantillon Fou Foune 2011Cantillon Mamouche 2011The Bruery/Cigar City Marrón Acidifié

Hipster Ale er tilbage og mange andre nyheder!Efter al for lang fravær er vores husøl 'Istedgade Hipster Ale' endelig tilbage i køleskabet! Vi får selvfølgelig også hele tiden en masse nyheder ind, så mange at det faktisk af og til er svært at følge med! Du kan som altid se dem på vores hjemmeside, ved at søge på øl uden kriterier – de nyeste øl ligger altid nederst på listen! Der er som altid en masse nyt fra Mikkeller bl.a. den fremragende collaboration bryg med Nøgne Ø og Brewdog 'Black Tokyo Horizon' og så er de første juleøl tilmed allerede begyndt at tikke ind.....

Vi glæder os til at se så mange af jer på lørdag til en god gang Zwanzning!
Michael & JeppeØlbutikkenwww.olbutikken.dk 
Ytterliggare så verkar det som ett par av oss från Beersweden-forumet  ses på Mikkeller Bar innan för att umgås och dricka lite öl tillsammans... kommer bli grymt tror jag!

Har dessutom insett att jag kommer gå totalt bankrutt på lördag då det finns några öl som jag vill köpa på Ølbutikken också... och inte fan är de billiga >_>

Just ja... kan även konstatera att mitt minne av Brewdog Trashy Blonde var otroligt felaktigt... det är en riktigt dålig öl :/

//Viktor

Wiieeeee!

Presentation och en sjuhelvetes god Old Guardian!

Hej där, alla! :) Jag ska presentera mig så att ni vet vem ni lyssnar till:
Jag heter Martin (och går även under namnet Dickie lite här och var på nätet), och älskar öl! Där sade vi allt som behöver sägas, eller? Nästan i varje fall. Utöver detta basala kan jag också upplysa om att jag studerar matematik vid Lunds Universitet, bor i Malmö, är gammal vän till den här bloggens skapare (Viktor/Pundarquartis) vilket förklarar vad jag gör här, och brygger en hel del öl hemma.
Jag är en ganska inaktiv person, jag har tekniskt sett haft möjlighet att posta saker här i... ett år? Något sådant. Men detta blir mitt premiärinlägg, nu är tummarna loss!
Jag får väl börja med en liten recension:

----------------------------------------------------------------------------



Jag sippar nu på den sista skvätten av en Stone Old Guardian 2010...
Det är en intressant smakning för mig, först och främst för att jag vill se skillnaden mellan en ny amerikansk barley wine och en lagrad.
Jag gillar främst brittisk stil när jag vill ha en barley wine (en amerikansk barley wine kan vara väldigt lik en DIPA, och om man vill ha en DIPA så... dricker man en DIPA.), för då är jag intresserag av en söt, fyllig, alkoholigt värmande brygd med klass, som håller mig sällskap en kylig kväll. En härlig humlebomb tycker jag förstås också om, men jag sparar den till en annan dag. Jag är en sucker för tjock maltighet och sötman den tillför!

Å ena sidan. När man lagrar en öl med tung och hardcore maltbas kommer denna maltbas, i ett bra öl, ofta fram lite extra med tiden, den behöver tid på sig för att verkligen komma till sin rätt. Den "simpla" delen av restsötman med enkla sockerarter blir slutligt omhändertaget av den lilla jäst som är kvar i flaskan, och den komplexare grunden i maltprofilen kommer verkligen till sin rätt utan något som stör. Därför kan man hoppas på att en barley wine, eller en biffig imp. stout, ska bli något alldeles extra efter ett par år! Det ska förstås tilläggas att det inte är alla sådana öl som blir bättre med åldern, det varierar mycket.
Å andra sidan. När man har en flaska öl som är awesome i kraft av sin friska humle, så gör man bäst i att dricka den direkt! Den goda aromen från humlingen är så flyktig, så flyktig... Ett par månader efter bryggning bara, det räcker för att man ska märka tydlig skillnad, mellan en pigg, motiverad fighter och en trött gammal boxare som går sin sista rond. Den övriga humlesmaken håller i sig något längre än själva aromen, men inte många månader längre.

Kombinationen av dessa båda ovanstående filosofier har fått mig att dra en slutsats: en barley wine i amerikansk stil — som både bygger på en rejäl och smaskig maltbas, och ordentlig humling så som våra vänner över Atlanten tycker om — borde vara godast vid något av två tillfällen: antingen så färsk som möjligt, så att man verkligen känner humlen riva och kan njuta av alla fruktiga, fräscha smaker från denna som leker över ens tunga, eller också efter c:a två år när humlen dött ner och blivit en subtil balanserande krydda, samtidigt som all ljuvlig maltsötma slår ut i full blom!
Man kan då tänka sig att det bör finnas någon sorts "tråkig dal" emellan dessa toppar. Den tid då den roliga humlen har hunnit tröttna, men innan man hunnit få valuta för den tid man låtit ölen ligga.

Jag har druckit denna öl, ur exakt samma batch, för över ett år sedan när jag fick tag i den. Då var jag inte superimponerad, jag tyckte att den var hyfsat god, inget fel på den, men inte så mycket mer.
Nu dricker jag den igen, september 2011, ganska exakt 1.5 år efter att den bryggdes (Early 2010), här kommer jämförelsen!

Utseende: Färgen är klart tilltalande! I huvudsak brun men med tillräckligt mycket rött i sig för att kännas varm och trevlig. Så var det förstås för ett år sedan också, och då som nu fick jag länge se en inbjudande halvcentimeter av off-white skum som en krona.

Doft: Jag tycker mycket om hur den luktar, den lovar sötma och viss komplexitet. Det är flera olika saker som kommer fram i doften, och allihop på något sätt passande. Det är liksom värmande och mysiga dofter, som trä, trä som i en timmerstuga. Där finns också mycket sött, söta och fylliga dadlar! Sötman är inte att ta miste på, den uppskattas också av några jäkla fruktflugor här inne på mitt rum som tror att de ska få smaka på min öl...
Som jämförelse ska förstås nämnas att jag tyckte om doften hos den unga Old Guardian också, fast av helt andra anledningar. Då luktade den klart starkare, och av helt andra saker, mer av typiska amerikanska humledofter (tallbarr, kanske lite olika citrusfrukter), och gott på sitt sätt. Hos den unga versionen var det nog doften jag njöt mest av. Den har blivit mycket annorlunda med tiden, men ändå bra.
Smak: Tja. Vad kan man säga, den smakar en hel del, förstås! Smaken håller det löfte doften ger en, och sådant gillar jag alltid. Det finns många smaker i den här som tävlar, men det är ingen som direkt vinner. Detta menar jag på ett bra sätt, man får känna dem allihop utan favorisering, och det tar lång tid att försöka identifiera alla (det ska jag inte ens försöka). Men humlen lyser nästan med sin frånvaro, förutom en viss dröjande fruktighet som hjälper den allmänna sötman. Ölen är alltså söt som en frukt, inte som en sockerbit.
Något som verkligen imponerar på mig är att smaken inte blir så mycket sämre med tiden! Detta är en stor flaska, 65 cl, som jag har druckit ensam och under loppet av åtminstone en och en halv timme. Den har ändå inte blivit trist utan fortsätter vara vad den är, fast jag blivit onyktrare och ölen enligt all rimlighet borde ha blivit "flat".
Smaken är en som passar en höstkväll, med en god bok och en skinnfåtölj, precis vad en barley wine bör sikta mot!

Munkänsla: Den har fortfarande närmast oförminskad kolsyra, mer så än jag väntat mig, och den känns på alla sätt högst närvarande i munnen. När man tar en klunk fylls munnen och det märks. Den är som sagt ganska värmande, på 11.1% hade jag visserligen varit förvånad över annat.

Omdöme: Jag har ännu lite svårt att klassa in öl med siffror, eller ge dem betyg, men det här är helt enkelt en öl jag gillar. Jag gillar den nu, och den är i min mening mycket bättre med dessa 18 månaders lagring (för de av oss som gillar en go' maltbas och kan offra humlen för detta).

------------------------------------------------------------------------

Vad kan vi nu dra för slutsatser av detta? Den främsta, för mig, är att 18 månader verkar räcka för att komma ut ur den "tråkiga dalen", den här ölen var allt annat än tråkig! Jag hade innan ikväll misstänkt att det skulle behövas 2 år. Jag ska förstås akta mig för att generalisera, men jag tror att Stone's Old Guardian kan vara ett ganska bra typexempel på en välgjord men i övrigt normal amerikansk barley wine. En annan slutsats är att jag är nöjd med min kväll, och ser fram emot att öppna min lika gamla Great Divide Old Ruffian en rå och kulen kväll under hösten :) Jag tror att den kommer vara än bättre!

En annan mycket intressant aspekt är vilken kraft det finns i bottle conditioning, ett par månader hit eller dit kan göra stor skillnad! Detta är särskilt viktigt för mig som hembryggare, när man beslutar om hur långt efter bryggdatum man ska låta en öl ligga innan man bjuder en bekant på den. Några veckor, totalt, för en pale ale, men man kanske ska dra i med en minst två månader för något tyngre, såsom en imperial stout?

Yours truly,
Martin/Dickie