2011/01/24

Aprikoser!!!

Var ute och handlade lite ny öl idag. Bestämde mig för att utforska den lilla lambic-guldgruvan som ölhandlaren i stan hade samlat på sig. Kom till slut hem med tre flaskor från det fantastiska bryggeriet Cantillon. En aprikoslambic (Fou' Foune) och två vindruvslambics (Vigneronne och Saint Lamvinus (som dessutom är lagrad i Bordeaux-fat)). Den som öppnades idag blev Fou' Foune buteljerad 2005, och den överraskade både mig och min flickvän.

Utseende: Gyllene och lätt grumlig med en vit, dock ytterst liten, skumkrona.

Lukt: Mycket syrlighet, bondgård med en underton av fruktighet och sötma.

Smak: Man slås först av den starka syrligheten, som med många av Cantillons öl, och den klassiska halm- och grässmaken kommer för att avslutas med lite välbalanserad bitterhet. Andra klunken man tar märker man dock av en lätt sötma i början med aprikos i smaken som passar alldeles perfekt till syrligheten, wow!

Jag skulle nog vilja påstå att detta är min favoritlambic i skrivande stund och jag kommer helt klart köpa på mig ett par flaskor dels att ha att lagra och dels att dela med min flickvän, den är ju bara fantastisk!

2011/01/22

Ny bloggdesign och ölkällar(läs garderob)-inventering! och lite allmänt skitsnack

Som ni ser har det blivit en ny design på min blogg, lite bättre än den totalvita saken jag hade innan. Jag medger att den till största delen består av en färdig mall från blogger, men den är inte mindre snygg för det :P

Annars har jag spenderat en liten stund idag med att inventera min lilla ölgarderob. De flaskor jag ämnar spara ett litet tag så de får tid på sig att utvecklas. Listan växer visserligen för var dag som går, men som det ser ut nu har jag 20 olika öler på lagring, vissa har jag dubletter på också.
Klicka för större bild

Utöver detta så är det idag ett helt år sedan jag och flickvännen kom till Danmark och Odense och detta ska självklart firas! Först kinamat och lite öl där jag planerar att öppna antingen Older Viscosity eller Cuvée de Tomme (kanske båda :D ) här i lägenheten och sedan bär det av till kollegiebaren för lite... sämre öl, men desto trevligare stämning.

2011/01/17

Ett par andra "årets"-listor!

Årets mysigaste!

Hibernation Ale - Great Divide B.C.
En alldeles sjukt grym vinteröl från det kungliga bryggeriet Great Divide. En öl full av mustighet och juliga kryddor och gör att man bara vill gosa in sig framför en varm brasa och tänka på söta små nallebjörnar. Att den dessutom kom till systembolaget i julas gör saken inte sämre.


Årets sexigaste!

Samuel Adams Utopias - Boston Beer Company
Ännu en eloge till Utopias som även lyckas vinna priset för årets sexigaste öl. En mörkt nötigt färgad vätska som skimrar något alldeles speciellt i cognacskupan som man dricker den ur. För att inte tala om dess flaska som även den, i formen av en gammal kopparpanna, gör att det lyxiga utseendet förhöjs till nivåer jämförbara med Audrey Hepburn.


Årets besvikelse!

Tactical Nuclear Penguin - BrewDog
En frysdestillerad superkraftfull imperial stout som har lagrats flera månader på whiskeyfat och ligger på 35 % alkohol. Jag var nyfiken och lät mig inte avskräckas av de minst sagt blandade recensionerna ölet hade fått. Det fanns de som älskade den och de som hatade den. Oavsett så drack jag den med en hel del förväntningar som alla, till min stora besvikelse, totalkrossades. Det jag drack var i min mening nästa odrickbart. Whiskeyfaten som ölet hade legat på hade avgett så mycket rökighet att det tog över hela smaken, utöver detta hade alkoholhalten inte balanserats upp ett dugg utan slog en i ansiktet värre än en kass vodka. Gick man förbi rökigheten och alkoholhalten så smakade ölen faktiskt relativt bra, men på grund av den usla balansen så kan jag inget annat än verkligen ogilla denna öl.


Årets värsta!

Dernière Volonté - Dieu du Ciel
Mer eller mindre allt som det kanadensiska bryggeriet Dieu du Ciel har spottat ur sig har varit i absolut toppklass. Jag trodde även att Dernière Volonté skulle vara det, men ack vad jag hade fel. Denna belgiska tripel smakade genuint dåligt, såpass dåligt att jag ännu funderar över ifall jag bara fick en kass flaska. Den var inte dålig på samma sätt som en Pripps Blå är, med andra ord att den smakar vatten, utan denna hade en underlig bismak som är svår att karaktärisera. Det är inte så att den smakar surt eller på något sätt verkar antyda till en bakterieinfektion av något slag som kan vara ett problem ibland, den smakade helt enkelt dåligt. Dock har jag ännu en flaska hemma som jag tänker använda som bekräftelse på detta, jag hoppas dock innerligt att jag hade fel.


Årets personliga favorit

Bashah - BrewDog/Stone B.C.
En härlig kollaboration mellan skottarna BrewDog och de högt aktade amerikanarna Stone. De har tillsammans gjort något som kan beskrivas som en mörk IPA blandad med en belgisk dubbel. Tillsammans skapas det en otroligt trevlig och njutbar öl som blandar det bästa av två världar. Till detta läggs det även till en skvätt rökighet som blir pricken över i:t. Detta blev till slut min favoritöl förra året, inte för att den på något sätt är bäst, utan för att den helt enkelt talade till mig.



Årets ölminne

Octbeer 10 på Popeyer Beer Club i Tokyo!
På en alldeles fantastisk ölpub bredvid en järnvägsstation i Tokyo serveras en planka med tio valfria öl för läskigt lite pengar! Japanerna verkar inte beställa denna sak särskilt ofta vilket leder till att en beställning på tre av dessa plankor (för tre pers såklart) gör servitrisen mäkta förbryllad... ska vi inte dela på en bara? Oavsett vad så får vi in var sin planka och har det absurt skoj med det hela. Plankan, atmosfären i puben och förvirringen bland servitörer och besökare gör att det blev extra skoj att dricka ölen, som i sig var i absolut toppklass.


Årets ölpub

Mikkeller Bar!
I min top 15-lista över årets bästa öl så nämndes Mikkellers Bar en hel del, och det av en anledning. Mikkeller har samlat ihop en öllista som inte kan beskriva med ord enbart, man måste uppleva den för att verkligen förstå hur episk den faktiskt är. Öllistan ackompanjeras dessutom av extremt kunnig personal och omsorgsfullt valda fatöl vilket gör att baren blir absolut magisk. Lägg ytterligare på en modern, avslappnad atmosfär och roliga danska besökare så får man verkligen en hit.



Årets ölmin

T-Bone med sin förföriskt flörtiga blick till servitrisen!
Här låter man bilden tala för sig själv:

2011/01/16

Årets bästa!

Så... nu är det dags att konkludera min lilla lista med de fem bästa ölen jag har druckit under det gångna året.

#5: Black - Mikkeller
Blev för första gången intresserad av den här ölen när jag läste en recension som beskrev den absurda brända smaken ölen hade. Den jämfördes med bland annat brända lik och brända däck vilket på något twisted sätt fick mig att bli oerhört intresserad. Dock blev jag samtidigt avskräckt, vilket i och för sig är helt logiskt. Oavsett så gjorde detta att jag undvek den en aning innan jag till slut fick tummen ur röven och smakade den. Flaskan jag köpte var ifrån 2007 vilket betydde att den hade legat och drällt i tre år då jag drack den... och snacka om att de tre åren gjorde ölen gott. Det jag drack smakade som en blandning mellan en barley wine och en imperial stout. Det brända fanns där, ja, men alkoholhalten på 17,8 % märks knappt av på grund av den massiva, vinösa maltkaraktären. En alldeles fantastisk symbios av två öltyper gör en av mina absoluta favoriter. En galen idé från en galen bryggare gjorde ändå susen i slutändan. Men detta handlar då om en tre år gammal öl, hur är den färsk, kan man undra sig? Well, jag fick chansen att smaka det i somras när Mikkellers Bar hade den purfärsk på fat. När Black är färsk är det som att dricka flytande tjära utblandad med vodka. Det finns inte ord för hur genomvidrigt det faktiskt är och det är helt ologiskt hur en sådan öl faktiskt kan utvecklas till att bli drickbar, för att inte tala om alldeles fantastisk. En sak är säker dock, hade jag druckit den färsk innan jag hade druckit den lagrad hade jag aldrig köpt en flaska och således gått miste om en upplevelse.

#4: Dark Horizon 1st Edition - Nøgne Ø
Detta är ännu en legendarisk öl, en öl som ölnördar kan hosta upp extrema summor för att ens smaka. Det är en imperial stout från det experimentella norska bryggeriet Nøgne Ø :s experimentella "Horizon-serie", deras första dessutom. Horizon-serien från Nøgne Ø är bryggarnas chans att experimentera med extrema öl. Dark Horizon 1st Ed. har bryggts med extremt mycket av allt; malt, humle, socker, kaffe, etc. Detta gör en öl som smakar som inget annat. Kopiösa mängder malt och kaffe tillsammans med en bastant lagringsperiod gör att ölen får en alldeles underbar doft av kaffe och fruktighet. Smaken följer upp med en kraftig imperial stouts rostade toner och med ett lätt bett från dess 16 alkholprocent.

#3: Samuel Adams Utopias - Boston Beer Company
En öl på 27 % alkohol, som kostar $200 i butik (1150 SEK i Sverige) men som säljs för den dubbla summan över ebay, vad kan man egentligen tro? De som har druckit den här ölen delar upp sig i två läger, de som älskar den och de som anser att den är överskattad. Det är lätt att på förhand relatera till de som anser att ölen är överskattad; det är liksom svårt att försvara ett centiliterpris på 17 spänn när man kan få en superb flaska whiskey för samma pris. Som det förstås är jag i det laget som faktiskt anser den vara värd varenda krona. Detta är ett hantverk, en superb dryck som det har krävts otaliga timmar för att få helt rätt. Jag kan inte kalla det för öl, för det smakar verkligen inte som en sådan... efter mycket om och men kan man luska ut att det faktiskt är malt som tillför smaken och att det faktiskt finns lite humle i bakgrunden, men annars hade jag nästa aldrig gissat det. Samuel Adams Utopias är en öl som ska drickas ur en cognacskupa framför en öppen spis i en skinnfåtölj så att man med en aura av aristokrati kan uppskatta den absolut mest fantastiska doften en öl någonsin har framkallat tillsammans med smaken från vad som närmast kan liknas vid ett dessertvin.


#2: Kaggen! Stormaktsporter - Närke Kulturbryggeri
Här uppe i toppen kommer en hel del sällsynta legendarer till öl, däribland denna. Den enda svenska öl som faktiskt har kvalat in på listan är en som är absurt svår (ifall det ens går) att få tag på i flaska privat och närmast omöjlig att smaka utanför skandinaviens gränser, fastän det stundtals går. Det är en öl som är rankad som den näst bästa ölen genom tiderna enligt ratebeer.com. Det är inte konstigt att krogar tar ockerpriser för en flaska när den nästan ses som ölnördarnas heliga graal. Men oavsett dess rykte så är det egentligen dess smak som är viktigast och när jag smakade den så fanns det väldigt många förväntningar att uppfylla; något som Kaggen! gjorde med bravur. En nästintill perfekt öl i alla avseenden som slår en med förvåning när man dricker den. Styrka, sötma, rostad malt, humle, allt går ihop i en sådan superb balans i både lukt och smak att man bara ler under hela tiden man dricker den. Det enda den saknar för att nå förstaplatsen är, precis som med Tsarina Esra Reserva, en extra kick, något som tar den över kanten, något som gör att den inte är alldeles perfekt "lagom".

#1: Dark Lord - Three Floyd's B.C.
Om Kaggen! är ölnördarnas heliga graal så är att dricka denna öl jämförbart med att spela twister med fadern, sonen och den heliga anden. En öl som, med ytterst minimala undantag, säljs och serveras under enbart en dag på hela året, på enbart en plats på hela jordklotet. För att få köpa en, eller flera, flaskor av Dark Lord måste man ha en gyllene biljett i äkta Kalle och Chokladfabriken-manér... om man inte heter Mikkel Borg Bergsø (Mikkeller) och är tajt polare med jänkarna som brygger Dark Lord, för om man heter det så kan man frakta över ett gäng flaskor till sin egen bar i Köpenhamn, vilket undertecknad är väldigt lycklig över. Saken är den att man inte kan kalla Dark Lord för balanserad, inte på något sätt, den är lika balanserat som en käftsmäll, men den lyckas samtidigt vara löjligt lättdrucken. Här har man på sedvanligt amerikanskt vis slängt allt som heter måtta och moderation genom fönstret och bryggt den vildaste, mest monstruösa imperial stout man kan tänka sig. Brändhet, sötma, kaffe, styrka, kropp, allt är, som man säger, "through the roof". Detta gör inte bara den absolut godaste ölen jag har druckit, utan även att jag förstår varför den är så eftertraktad. Här handlar det inte om att den är eftertraktad enbart för att den är sällsynt, nej, här så har Three Floyds bryggt vad som enbart kan kallas för ett mästerverk och en öl jag alltid kommer att minnas.

Återstart och återblick över det gångna året

Så, bloggen får lite liv igen efter att ha varit halvdöd på senare månader. Jag har väl helt enkelt inte haft ork att fortsätta med det hela kände jag, men har fått lite inspiration på senare tid. I alla fall tänker jag sparka igång det med en liten tillbakablick på det gångna ölåret. En sak som tål att tänkas på är att jag faktiskt endast har varit intresserad av öl i ca ett år och jag har bara hållit reda på den öl jag har druckit sedan slutet av januari 2010; vilket gör det hela till alldeles lagom att blicka tillbaka lite nu.

När jag kikar lite på min personliga öllista på 260 olika druckna öl från och med den 29:e januari 2010 så tänker jag tillbaka dels på alla de smått mytomspunna öl jag har druckit, favoriterna, besvikelserna och allmänt mina personliga ölminnen. Så jag tänker göra ett par olika "årets öl" listor. Och vi börjar med...

Årets bästa:
Här hade jag från början tänkt mig rada upp årets tio bästa öl, men när jag satt med min lista och plockade ut öl efter öl som jag kände kunde passa kunde jag inte förmå mig att rada ner det till enbart tio. Jag hade med mycket viljestyrka och tvång pressat ner det till mina 15 bästa öl och jag kan i all ärlighets namn inte skära bort mer från lista, såpass nära ligger också dessa öl varandra.

#15: I Hardcore You - Mikkeller/BrewDog
Detta var kärleksbarnet från Mikkellers I Beat You och BrewDog's Hardcore IPA. Det hela resulterade i en dubbel IPA utom denna värld. Perfekt balanserad maltkropp med en alldeles fantastisk humlepunch gör att denna öl blir en av få ljusa öl på min lista.

#14: Breakfast Stout - Founders B.C.
En av de öl jag druckit absolut flest flaskor av. Om någon hade frågat mig ifall det finns en öl jag absolut inte hade velat vara utan, så hade det varit denna. Den är något jag skulle vilja kalla för en "snäll" Imperial Stout. Det finns massor av smak utan att rostad malt, alkohol eller humle ska dominera, som det gör i så många andra Imperial Stout's. Men oj vad den är fantastisk.

#13: Oak Aged Yeti - Great Divide B.C.
En öl som jag hade kikat på ett bra tag innan jag drack den då en vän hade sagt att eklagrade öl faktiskt inte är något speciellt (bör påpekas att detta var i början av vårt öldrickande). Men till slut fick jag tummen ur röven och köpte en flaska; tur för mig. Extremt len och mjuk stout med extremt mycket vinösa inslag som jag antar att den hade fått från ett års lagring (drack nämligen en 09:a). Nu när jag även har druckit dess lillebroder "Yeti Imperial Stout" så vet jag att den har tagit all råhet från Yetin och slätat över det till en harmonisk kompott; för en mer sofistikerad klientel.

#12: Abstrakt AB:04 - BrewDog
BrewDog ser jag som ett ojämt bryggeri. De har några riktigt bra öl, men även en hel del mediokra sådana också. Det som dock får mig att hela tiden fortsätta dricka deras öl är den experimentella ådran bryggeriet har. Än slåss de med tyskar om vem som gör världens starkaste öl (och penetrerar stackars små döda djur i processen) eller så blandar de ner jordgubbar och hallon i en "imperial ale". Det är dessa sorters saker som får mig att vilja smaka deras öl, och deras senaste experiment är inte ett undantag. En imperial stout bryggd med världens starkaste chili... damn, måste smakas. Gällande chili-smaken i ölen var jag mäkta besviken då det knappt fanns någon, men jag hittade något annat - en sjuhelvetes bra öl. Den är redan nu, purfärsk dessutom, alldeles underbar med en ordentlig lenhet och sötma blandad med choklad- och lakritstoner, jag vågar knappt tänka på hur den kommer vara om ett par år... men det får jag se när min flaska i garderoben mognar lite.

#11: Speedway Stout - Alesmith B.C.
En av ratebeers mytomspunna öl som ligger alldeles absurt högt på deras top 50-lista. Denna dracks under en alldeles fantastisk ölkväll med min bro och ett gäng urkul danskar på Mikkellers bar i Köpenhamn. Oavsett vad så var den extremt bra, en öl som helt klart förgyllde en redan gyllene kväll ännu mer. Svart som natten, vinös, rostad, chokladig och full med kaffe gjorde att denna öl är ett givet val för denna top 15-lista. Ser jag den till salu någonstans så kommer jag köpa den ögonaböj (och tro mig, jag letar febrilt).

#10: Tsarina Esra Reserva - Brouwerij De Molen
Galna holländare... här har de skapat en öl som nästan glöms bort i ölaffärern på grund av dess små 18 cl-flaskor som den har buteljerats i. Oavsett vad så har holländarna i detta fall vetat precis vad de gör. Man kan inte dricka mer än 18 cl av denna öl, inte för att man inte hade kunnat, utan för att man inte hade velat. Det låter lite konstigt att man inte hade velat dricka mer utav en öl som kvalar in på en top 15-lista, men i detta fall är det inte på grund av att den är dålig, utan på grund av att det hade varit slöseri att dricka mer än 18 cl, man är helt enkelt nöjd efter en liten flaska. När man dricker den känner man hantverket av ölen, man känner hur någon har ansträngt sig för att balansera den till den absurda nivå som Tsarina Esra Reserva ligger på. Den är otvivelaktivt en av de mest kompletta ölen jag har druckit, och hade den varit kraftigare men bibehållit samma balans hade den kunnat kvala in på förstaplatsen, men tyvärr får den nöja sig här.

#9: 1000 IBU - Mikkeller
Vad får man om man kombinerar en skvattgalen bryggare med en abnorm mängd humle? Man får 1000 IBU såklart! Mikkeller har från början varit min favoritbryggare. Hans experimenterade och pressande av gränserna av öl har hela tiden gjort mig intresserad och han har, as far as I know, aldrig bryggt en dålig öl. 1000 IBU är en öl med en teoretisk IBU (international bitterness unit) på 1000. IBU används för att mäta hur bitter en öl har blivit baserat på hur mycket humle som har används under bryggningen. Som referens så har oftast de superhumlade amerikanska ölen en IBU på kring 100 eller strax över (det bör dock påpekas att det finns en teoretisk IBU som bara baserar sig på matematik och en faktiskt IBU som baserar sig på hur mycket av humlen som faktiskt har absorberats av ölen, jag talar om den teoretiska i texten). Detta betyder att den är alldeles smockfull av humle, vilket bör göra alla ölnördar i alla fall måttligt intresserade. I alla fall fick jag smaka denna purfärskt från fat vilket jag nu i efterhand anser är det enda som gör den rättvisa. I doften möts man av en chock av humlearom, citrus, barrskog, frukt, halm, allt samlades i en underbar kakofoni av doft som slås enbart av doften från Samuel Adams Utopias. Det som förvånade var dock hur perfekt maltkroppen bar upp den absurda bitterheten utan att ölen kändes det minsta tung. Det enda jag är ledsen över med denna öl är att den inte har bryggts igen, synd.


#8: The Angel's Share - Lost Abbey
Russin, fikon och massor av malt är The Angel's Share i ett nötskal. En alldeles löjligt god öl med så mycket vinös karaktär att den är svårt att förstå att flaskan jag drack bara hade legat i två år. En barley wine av absolut högsta klass utan all den jobbiga humlen som amerikaner alltid får för sig att fylla sina barley wine's med. Nej, detta är en barley wine av den gamla, engelska skolan, som det sig bör... and I like it.

#7: Imperial Russian Stout - Stone B.C.

Stone, mästerbryggeriet, och deras stout. Deras imperial stout är i smaken inte en komplicerad sak. Där andra öl går på sofistikation går denna på rå styrka och visar verkligen musklerna när man dricker den. Smaken baserar sig på rostad malt och kaffe, ordentligt med både och. Mycket lakrits finns också närvarande. Smaklökarna får sig nästan en chock av all denna råhet på samma gång, men ölen tappar ändå inte sin komplexitet i undertonerna. Läser man lite mellan raderna får man sig en blick av vilket precision som har krävts för att brygga denna öl, en öl i absolut toppklass.

#6: Thomas Hardy's Ale - O'Hanlon's B.C.
På tal om den gamla, engelska skolan... här har vi en öl som har gjort sig ett ordentligt namn i ölvärlden. Receptet är baserat på beskrivningen av en öl som författaren Thomas Hardy gjorde i sin roman "The Trumpet Major". Han beskriver den bästa drycken i världen, och O'Hanlon's har gjort sitt bästa för att realisera denna beskrivning. Jag måste säga att de heller inte har gjort ett dåligt jobb med det. Denna öl kan kortast beskrivas som The Angel's Share, fast mer balanserad och med en aura av aristokrati över sig. Den smakar "finare", det är svårt att klassificera det närmare. Den bör dock inte drickas förrän den har ett par år på nacken, minst fem år, för att den ska smaka riktigt bra, upp till 25.

Jag hade inte planerat att min första lista skulle bli såhär lång, och med tanke på att det är dags för mig att sova så får plats #5-#1 vänta tills imorgon kväll.