Presentation och en sjuhelvetes god Old Guardian!

Hej där, alla! :) Jag ska presentera mig så att ni vet vem ni lyssnar till:

Jag heter Martin (och går även under namnet Dickie lite här och var på nätet), och älskar öl! Där sade vi allt som behöver sägas, eller? Nästan i varje fall. Utöver detta basala kan jag också upplysa om att jag studerar matematik vid Lunds Universitet, bor i Malmö, är gammal vän till den här bloggens skapare (Viktor/Pundarquartis) vilket förklarar vad jag gör här, och brygger en hel del öl hemma.

Jag är en ganska inaktiv person, jag har tekniskt sett haft möjlighet att posta saker här i... ett år? Något sådant. Men detta blir mitt premiärinlägg, nu är tummarna loss!

Jag får väl börja med en liten recension:

----------------------------------------------------------------------------

Jag sippar nu på den sista skvätten av en Stone Old Guardian 2010...

Det är en intressant smakning för mig, först och främst för att jag vill se skillnaden mellan en ny amerikansk barley wine och en lagrad.

Jag gillar främst brittisk stil när jag vill ha en barley wine (en amerikansk barley wine kan vara väldigt lik en DIPA, och om man vill ha en DIPA så... dricker man en DIPA.), för då är jag intresserag av en söt, fyllig, alkoholigt värmande brygd med klass, som håller mig sällskap en kylig kväll. En härlig humlebomb tycker jag förstås också om, men jag sparar den till en annan dag. Jag är en sucker för tjock maltighet och sötman den tillför!

Å ena sidan. När man lagrar en öl med tung och hardcore maltbas kommer denna maltbas, i ett bra öl, ofta fram lite extra med tiden, den behöver tid på sig för att verkligen komma till sin rätt. Den "simpla" delen av restsötman med enkla sockerarter blir slutligt omhändertaget av den lilla jäst som är kvar i flaskan, och den komplexare grunden i maltprofilen kommer verkligen till sin rätt utan något som stör. Därför kan man hoppas på att en barley wine, eller en biffig imp. stout, ska bli något alldeles extra efter ett par år! Det ska förstås tilläggas att det inte är alla sådana öl som blir bättre med åldern, det varierar mycket.

Å andra sidan. När man har en flaska öl som är awesome i kraft av sin friska humle, så gör man bäst i att dricka den direkt! Den goda aromen från humlingen är så flyktig, så flyktig... Ett par månader efter bryggning bara, det räcker för att man ska märka tydlig skillnad, mellan en pigg, motiverad fighter och en trött gammal boxare som går sin sista rond. Den övriga humlesmaken håller i sig något längre än själva aromen, men inte många månader längre.

Kombinationen av dessa båda ovanstående filosofier har fått mig att dra en slutsats: en barley wine i amerikansk stil — som både bygger på en rejäl och smaskig maltbas, och ordentlig humling så som våra vänner över Atlanten tycker om — borde vara godast vid något av två tillfällen: antingen så färsk som möjligt, så att man verkligen känner humlen riva och kan njuta av alla fruktiga, fräscha smaker från denna som leker över ens tunga, eller också efter c:a två år när humlen dött ner och blivit en subtil balanserande krydda, samtidigt som all ljuvlig maltsötma slår ut i full blom!

Man kan då tänka sig att det bör finnas någon sorts "tråkig dal" emellan dessa toppar. Den tid då den roliga humlen har hunnit tröttna, men innan man hunnit få valuta för den tid man låtit ölen ligga.

Jag har druckit denna öl, ur exakt samma batch, för över ett år sedan när jag fick tag i den. Då var jag inte superimponerad, jag tyckte att den var hyfsat god, inget fel på den, men inte så mycket mer.

Nu dricker jag den igen, september 2011, ganska exakt 1.5 år efter att den bryggdes (Early 2010), här kommer jämförelsen!

Utseende: Färgen är klart tilltalande! I huvudsak brun men med tillräckligt mycket rött i sig för att kännas varm och trevlig. Så var det förstås för ett år sedan också, och då som nu fick jag länge se en inbjudande halvcentimeter av off-white skum som en krona.

Doft: Jag tycker mycket om hur den luktar, den lovar sötma och viss komplexitet. Det är flera olika saker som kommer fram i doften, och allihop på något sätt passande. Det är liksom värmande och mysiga dofter, som trä, trä som i en timmerstuga. Där finns också mycket sött, söta och fylliga dadlar! Sötman är inte att ta miste på, den uppskattas också av några jäkla fruktflugor här inne på mitt rum som tror att de ska få smaka på min öl...

Som jämförelse ska förstås nämnas att jag tyckte om doften hos den unga Old Guardian också, fast av helt andra anledningar. Då luktade den klart starkare, och av helt andra saker, mer av typiska amerikanska humledofter (tallbarr, kanske lite olika citrusfrukter), och gott på sitt sätt. Hos den unga versionen var det nog doften jag njöt mest av. Den har blivit mycket annorlunda med tiden, men ändå bra.

Smak: Tja. Vad kan man säga, den smakar en hel del, förstås! Smaken håller det löfte doften ger en, och sådant gillar jag alltid. Det finns många smaker i den här som tävlar, men det är ingen som direkt vinner. Detta menar jag på ett bra sätt, man får känna dem allihop utan favorisering, och det tar lång tid att försöka identifiera alla (det ska jag inte ens försöka). Men humlen lyser nästan med sin frånvaro, förutom en viss dröjande fruktighet som hjälper den allmänna sötman. Ölen är alltså söt som en frukt, inte som en sockerbit.

Något som verkligen imponerar på mig är att smaken inte blir så mycket sämre med tiden! Detta är en stor flaska, 65 cl, som jag har druckit ensam och under loppet av åtminstone en och en halv timme. Den har ändå inte blivit trist utan fortsätter vara vad den är, fast jag blivit onyktrare och ölen enligt all rimlighet borde ha blivit "flat".

Smaken är en som passar en höstkväll, med en god bok och en skinnfåtölj, precis vad en barley wine bör sikta mot!

Munkänsla: Den har fortfarande närmast oförminskad kolsyra, mer så än jag väntat mig, och den känns på alla sätt högst närvarande i munnen. När man tar en klunk fylls munnen och det märks. Den är som sagt ganska värmande, på 11.1% hade jag visserligen varit förvånad över annat.

Omdöme: Jag har ännu lite svårt att klassa in öl med siffror, eller ge dem betyg, men det här är helt enkelt en öl jag gillar. Jag gillar den nu, och den är i min mening mycket bättre med dessa 18 månaders lagring (för de av oss som gillar en go' maltbas och kan offra humlen för detta).

------------------------------------------------------------------------

Vad kan vi nu dra för slutsatser av detta? Den främsta, för mig, är att 18 månader verkar räcka för att komma ut ur den "tråkiga dalen", den här ölen var allt annat än tråkig! Jag hade innan ikväll misstänkt att det skulle behövas 2 år. Jag ska förstås akta mig för att generalisera, men jag tror att Stone's Old Guardian kan vara ett ganska bra typexempel på en välgjord men i övrigt normal amerikansk barley wine. En annan slutsats är att jag är nöjd med min kväll, och ser fram emot att öppna min lika gamla Great Divide Old Ruffian en rå och kulen kväll under hösten :) Jag tror att den kommer vara än bättre!

En annan mycket intressant aspekt är vilken kraft det finns i bottle conditioning, ett par månader hit eller dit kan göra stor skillnad! Detta är särskilt viktigt för mig som hembryggare, när man beslutar om hur långt efter bryggdatum man ska låta en öl ligga innan man bjuder en bekant på den. Några veckor, totalt, för en pale ale, men man kanske ska dra i med en minst två månader för något tyngre, såsom en imperial stout?

Yours truly,

Martin/Dickie