Sura satar slåss om seger!

Det har varit relativt dött på bloggen nu i ett par månader, men jag ska nu se till att få lite liv i det hela. Jag startar med en kamp mellan två suröl, varav den ena är den mycket eftersökta Cantillon Blåbær.

Cantillon Blåbær 2011:
Doft: Det första som slår mig är hur mild och subtil blåbärsdoften är, den är inte lika in your face som körsbären från dess kriek eller hallonen från deras framboise. Ytterligare känner man, utöver den traditionella Cantillon-funken med sin halm och ladugård, en jordighet från blåbæren som framhäver en del alkohol, något som gjorde mig en aning förvånad. Det är inte ofta man känner alkohol i en Cantillon tycker jag.

Smak och munkänsla: Direkt känner man givetvis blåbären, mycket tydligare än i doften. Cantillonfunken jag nämnde ovan visar sig också tydligare. Därefter kommer en massa skogsbär tillsammans med lite pinje och jord i bakgrunden. Mild syra, vilket är att vänta med tanke på dess ringa ålder, med en nypa sötma som balanserar upp det hela riktigt fint. Ölen är torr och lätt och är varken komplicerad eller svårdrucken.

Utseende:
Mörkröd/violett med en vackert rosa skum. Har inte druckit någon öl förut med den här färgen och måste säga att den är riktigt förtjusande.

Totalt: Blåbären gifter sig underbart med syran från ölen och den subtila sötman tillsammans med skogsbären gör att ölen blir en fröjd att dricka. Jag drack min första flaska Blåbær vid releasen i år och blev lätt besviken på smaken, men såhär i efterhand måste jag säga att min åsikt har skiftat. Blåbær förtjänar kanske inte all sin hype, men jag kommer garanterat köpa den nästa år trots dess höga pris, det, i alla fall, förtjänar den.

Betyg: 4,2/5


Cantillon Saint Lamvinus 2005:
Doft: Funky... oh yes, sur likaså... omedelbart gör den till känna att den inte är en liten parvel som sin yngre kusin. I denna finns det mer kraft, helt klart. Ek, torkad frukt och mjölksyra blandar sig i doften tillsammans med funken. Den luktar verkligen helt fantastiskt.

Smak och munkänsla: Oj, här blev jag förvånad. Jag förberedde mig på en käftsmäll i form av syra, men istället möttes jag av en väldigt välbalanserad smak där den extrema syran balanserades upp nästan helt och hållet av en intensiv, söt smak av kanderad frukt och russin. Rent spontant (höhö... no pun intended) känns den mer som en flamländsk röd än en druvlambic! När man dessutom smakade ölen tillsammans med ett hallon så framhävdes sötman helt galet mycket och lät smaken av torkad och kanderad frukt bara lysa igenom. Asgott!

Utseende: Inte bara smakade den likt en flamländs röd utan såg också ut som en. Mörkröd, nästintill brun, färg med ett cremevitt skum. Såg relativt ful ut i jämförelse med glaset blåbær men ack så inbjudande.

Betyg: 4,6/10