När jag kikar lite på min personliga öllista på 260 olika druckna öl från och med den 29:e januari 2010 så tänker jag tillbaka dels på alla de smått mytomspunna öl jag har druckit, favoriterna, besvikelserna och allmänt mina personliga ölminnen. Så jag tänker göra ett par olika "årets öl" listor. Och vi börjar med...
Årets bästa:
Här hade jag från början tänkt mig rada upp årets tio bästa öl, men när jag satt med min lista och plockade ut öl efter öl som jag kände kunde passa kunde jag inte förmå mig att rada ner det till enbart tio. Jag hade med mycket viljestyrka och tvång pressat ner det till mina 15 bästa öl och jag kan i all ärlighets namn inte skära bort mer från lista, såpass nära ligger också dessa öl varandra.
#15: I Hardcore You - Mikkeller/BrewDog
Detta var kärleksbarnet från Mikkellers I Beat You och BrewDog's Hardcore IPA. Det hela resulterade i en dubbel IPA utom denna värld. Perfekt balanserad maltkropp med en alldeles fantastisk humlepunch gör att denna öl blir en av få ljusa öl på min lista.
#14: Breakfast Stout - Founders B.C.
En av de öl jag druckit absolut flest flaskor av. Om någon hade frågat mig ifall det finns en öl jag absolut inte hade velat vara utan, så hade det varit denna. Den är något jag skulle vilja kalla för en "snäll" Imperial Stout. Det finns massor av smak utan att rostad malt, alkohol eller humle ska dominera, som det gör i så många andra Imperial Stout's. Men oj vad den är fantastisk.
#13: Oak Aged Yeti - Great Divide B.C.
En öl som jag hade kikat på ett bra tag innan jag drack den då en vän hade sagt att eklagrade öl faktiskt inte är något speciellt (bör påpekas att detta var i början av vårt öldrickande). Men till slut fick jag tummen ur röven och köpte en flaska; tur för mig. Extremt len och mjuk stout med extremt mycket vinösa inslag som jag antar att den hade fått från ett års lagring (drack nämligen en 09:a). Nu när jag även har druckit dess lillebroder "Yeti Imperial Stout" så vet jag att den har tagit all råhet från Yetin och slätat över det till en harmonisk kompott; för en mer sofistikerad klientel.
#12: Abstrakt AB:04 - BrewDog
BrewDog ser jag som ett ojämt bryggeri. De har några riktigt bra öl, men även en hel del mediokra sådana också. Det som dock får mig att hela tiden fortsätta dricka deras öl är den experimentella ådran bryggeriet har. Än slåss de med tyskar om vem som gör världens starkaste öl (och penetrerar stackars små döda djur i processen) eller så blandar de ner jordgubbar och hallon i en "imperial ale". Det är dessa sorters saker som får mig att vilja smaka deras öl, och deras senaste experiment är inte ett undantag. En imperial stout bryggd med världens starkaste chili... damn, måste smakas. Gällande chili-smaken i ölen var jag mäkta besviken då det knappt fanns någon, men jag hittade något annat - en sjuhelvetes bra öl. Den är redan nu, purfärsk dessutom, alldeles underbar med en ordentlig lenhet och sötma blandad med choklad- och lakritstoner, jag vågar knappt tänka på hur den kommer vara om ett par år... men det får jag se när min flaska i garderoben mognar lite.
#11: Speedway Stout - Alesmith B.C.
En av ratebeers mytomspunna öl som ligger alldeles absurt högt på deras top 50-lista. Denna dracks under en alldeles fantastisk ölkväll med min bro och ett gäng urkul danskar på Mikkellers bar i Köpenhamn. Oavsett vad så var den extremt bra, en öl som helt klart förgyllde en redan gyllene kväll ännu mer. Svart som natten, vinös, rostad, chokladig och full med kaffe gjorde att denna öl är ett givet val för denna top 15-lista. Ser jag den till salu någonstans så kommer jag köpa den ögonaböj (och tro mig, jag letar febrilt).
#10: Tsarina Esra Reserva - Brouwerij De Molen
Galna holländare... här har de skapat en öl som nästan glöms bort i ölaffärern på grund av dess små 18 cl-flaskor som den har buteljerats i. Oavsett vad så har holländarna i detta fall vetat precis vad de gör. Man kan inte dricka mer än 18 cl av denna öl, inte för att man inte hade kunnat, utan för att man inte hade velat. Det låter lite konstigt att man inte hade velat dricka mer utav en öl som kvalar in på en top 15-lista, men i detta fall är det inte på grund av att den är dålig, utan på grund av att det hade varit slöseri att dricka mer än 18 cl, man är helt enkelt nöjd efter en liten flaska. När man dricker den känner man hantverket av ölen, man känner hur någon har ansträngt sig för att balansera den till den absurda nivå som Tsarina Esra Reserva ligger på. Den är otvivelaktivt en av de mest kompletta ölen jag har druckit, och hade den varit kraftigare men bibehållit samma balans hade den kunnat kvala in på förstaplatsen, men tyvärr får den nöja sig här.
#9: 1000 IBU - Mikkeller
Vad får man om man kombinerar en skvattgalen bryggare med en abnorm mängd humle? Man får 1000 IBU såklart! Mikkeller har från början varit min favoritbryggare. Hans experimenterade och pressande av gränserna av öl har hela tiden gjort mig intresserad och han har, as far as I know, aldrig bryggt en dålig öl. 1000 IBU är en öl med en teoretisk IBU (international bitterness unit) på 1000. IBU används för att mäta hur bitter en öl har blivit baserat på hur mycket humle som har används under bryggningen. Som referens så har oftast de superhumlade amerikanska ölen en IBU på kring 100 eller strax över (det bör dock påpekas att det finns en teoretisk IBU som bara baserar sig på matematik och en faktiskt IBU som baserar sig på hur mycket av humlen som faktiskt har absorberats av ölen, jag talar om den teoretiska i texten). Detta betyder att den är alldeles smockfull av humle, vilket bör göra alla ölnördar i alla fall måttligt intresserade. I alla fall fick jag smaka denna purfärskt från fat vilket jag nu i efterhand anser är det enda som gör den rättvisa. I doften möts man av en chock av humlearom, citrus, barrskog, frukt, halm, allt samlades i en underbar kakofoni av doft som slås enbart av doften från Samuel Adams Utopias. Det som förvånade var dock hur perfekt maltkroppen bar upp den absurda bitterheten utan att ölen kändes det minsta tung. Det enda jag är ledsen över med denna öl är att den inte har bryggts igen, synd.
#8: The Angel's Share - Lost Abbey
Russin, fikon och massor av malt är The Angel's Share i ett nötskal. En alldeles löjligt god öl med så mycket vinös karaktär att den är svårt att förstå att flaskan jag drack bara hade legat i två år. En barley wine av absolut högsta klass utan all den jobbiga humlen som amerikaner alltid får för sig att fylla sina barley wine's med. Nej, detta är en barley wine av den gamla, engelska skolan, som det sig bör... and I like it.
#7: Imperial Russian Stout - Stone B.C.
Stone, mästerbryggeriet, och deras stout. Deras imperial stout är i smaken inte en komplicerad sak. Där andra öl går på sofistikation går denna på rå styrka och visar verkligen musklerna när man dricker den. Smaken baserar sig på rostad malt och kaffe, ordentligt med både och. Mycket lakrits finns också närvarande. Smaklökarna får sig nästan en chock av all denna råhet på samma gång, men ölen tappar ändå inte sin komplexitet i undertonerna. Läser man lite mellan raderna får man sig en blick av vilket precision som har krävts för att brygga denna öl, en öl i absolut toppklass.
#6: Thomas Hardy's Ale - O'Hanlon's B.C.
På tal om den gamla, engelska skolan... här har vi en öl som har gjort sig ett ordentligt namn i ölvärlden. Receptet är baserat på beskrivningen av en öl som författaren Thomas Hardy gjorde i sin roman "The Trumpet Major". Han beskriver den bästa drycken i världen, och O'Hanlon's har gjort sitt bästa för att realisera denna beskrivning. Jag måste säga att de heller inte har gjort ett dåligt jobb med det. Denna öl kan kortast beskrivas som The Angel's Share, fast mer balanserad och med en aura av aristokrati över sig. Den smakar "finare", det är svårt att klassificera det närmare. Den bör dock inte drickas förrän den har ett par år på nacken, minst fem år, för att den ska smaka riktigt bra, upp till 25.
Jag hade inte planerat att min första lista skulle bli såhär lång, och med tanke på att det är dags för mig att sova så får plats #5-#1 vänta tills imorgon kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar