Drack ikväll en flaska hembryggd öl som jag inte testat på allvar tidigare (jag har smakat den en gång tidigare, när jag kollade ifall kolsyrningen var klar), och den var intressant!
Den går under namnet T-Bone & Dickie Challenge Accepted, och planen var att göra det till en single hop IPA gjord med endast Challenger. Främst för att vi ville ha bättre koll på precis hur Challenger smakar. T-Bone är alltså en gemensam vän till mig och Viktor, han är också en ölnörd så klart!
Vi nöjde oss väl inte med det utan tänkte samtidigt testa att använda honung i öl, och kom fram till ett trevligt recept... Basen är självklart en massa Pale Ale-malt, och dessutom med drygt 10% Crystal 30 för att den skulle få mer kropp och bli roligare. Ungefär lika stor mängd honung lades också i, den tillsatte vi i koket eftersom den inte behöver mäskas.
Humleschemat var alltså bara Challenger, vi körde i lite då och då på alla möjliga tider: 60, 40, 30, 20, 10 och 5 minuter! ^^ Ytterligare humle (ungefär 40% av den totala givan, d.v.s. 2/3 av den mängd vi haft till koket) slängde vi med ner i jästunnan för att ligga med och torrhumla under hela jästiden (c:a 2.5 veckor). De många tidsintervallen under humlingen var förstås lite overkill ;)
Tyvärr gick det inte riktigt som vi planerat, vi hade först tänkt oss en alkoholhalt på ungefär 7.5%, men effektiviteten i mäskningen blev rätt kass! Detta berodde på en rad faktorer, men den största är att vår Crystal 30 var köpt okrossad, så att vi fick stå med en mortel och krossa. Det gick visserligen okej, och såg bra ut jämfört med färdigkrossad Pale Ale, men det blir ju aldrig lika bra som proffsen gör det.
Nej, det slutade med en OG på 1.060, och alkoholstyrka på c:a 5.8%. Detta ledde förstås till en viss obalans, minst sagt (då vi inte modifierat humleschemat efter detta, vi mätte gravityn för sent), och den hamnade på whopping 83 IBU! Från koket alltså. Torrhumlingen bidrog med ytterligare något i stil med 22 IBU, så 105 IBU totalt. Till vad som de facto blev en tuff pale ale, heh.
Tja, vad ska man säga? Jag är inte den som ryggar för humle, men jag ska ju erkänna att den är obalanserad. Den är brutal, men det betyder inte att den inte är god! :) Challenge Accepted har bra arom, bra eftersmak, och det är god humle överallt. Den blev inte som planerat, men ändå en lyckad öl, alla hop-heads där ute skulle ta den till sitt hjärta direkt!
Challenger visade sig också vara en väl lämpad humle för att göra den här typen av humlebomb, antagligen den bästa av de brittiska sorterna. Den har klart trevlig smak, den saknar mesighet, den är... rolig. Rolig är vad den är :)
/ Martin
