Födelsedagsinköp!

Yes! Jag fyller år idag och således ger jag mig själv en anledning att spendera för mycket pengar på för mycket öl!

I alla fall har dagens inköp varit följande:

Mikkeller/Brewdog - I Hardcore You: Imperial India Pale Ale som sägs vara helt löjligt

fantastisk av alla som har smakat den. Själv kan jag knappt vänta tills kylen har gjort den kall nog!

Mikkeller - Santas Little Helper 2010: Mörk belgisk ale som jag letat efter ett bra tag nu. Råkade snubbla över den när min ölbutik precis hade fått in nya öl från Mikkeller och var bara tvungen att köpa den.

Hair of the Dog - Rose: Belgisk tripel som nu inte bryggs längre. Är smaksatt med hibiskus och röd peppar, ska vara en intressant upplevelse har jag hört.

Dieu du Ciel - Dernière Volonté: En belgisk ale från det kanadensiska superbryggeriet, ser grymt fram emot denna.

Hoppin' Frog - Oak Aged Boris the Crusher Imperial Oatmeal Stout: Ölen med det manliga namnet är också en av världens bästa öl. Listades i top 50 över världens bästa öl år 2008 och ska vara superb. Återstå att se om den kan hävda sig mot giganter som Dark Lord, Dark Horizon 1st Ed. och Oak Aged Yeti. Denna köptes dock inte av mig själv utan var en present utav min fantastiska flickvän. TACKAR! :D

Här är de allihop, mums!

Bubbligt och fräscht!

Ännu en bubblande lambic blev det denna gång. De Cam Oude Geuze smakades det på och jag ska idag försöka mig på en lite mer detaljerad beskrivning - eller recension om man så vill.

Namn: De Cam Oude Geuze (RB - dess Ratebeer-sida)

Utseende: Vacker, halvt genomskinlig orange nyans som i sig själv ser alldeles underbart gyllene ut. Skumkronan är nästan kritvit men dock inte vidare stor. Dock är kombinationen av färger en fröjd för ögat.

Lukt: Det första som slår en är de friska och syrliga tonerna som man nästan alltid känner hos en spontanjäst öl. Sedan kommer äppeltoner, druvor och citrus fram. Om man därefter går

ännu djupare in kan man känna lantliga dofter av halm och trä. Allt tillsammans är väldigt behagligt och får mig att längta till att smaka ölen.

Smak: Först slår en syra till på tungan för att nästan omedelbart efteråt övergå till en fruktighet och sedan avsluta i en härlig beska på den bakre delen av tungan. Även här känner man av äppeltonerna av främst sura, gröna äpplen och även druvor tar stor plats vilket gör att ölen får en väldigt vinös karaktär.

Munkänsla: Till en början är ölen otroligt lätt, sprudlande och frisk och tungan drar ihop sig av det sura, men när frukttonerna börjar få form får även ölen en fyllig kropp som perfekt balanserar upp beskan mot slutet.

Slutsats: Superb öl som är fantastiskt balanserad. Inga smaker tog över och inga smaker försvann. Det sura kan bli för mycket om man dricker flera flaskor, men den här ölen är för bra för att överkonsumeras. Allt i allt är den löjligt god helt enkelt.

Lite Bullshit

Blir både öl och annat idag, har nyligen bokat en resa!

I alla fall så är jag sjukt pepp på nästa månads Island-resa. En vecka i Reykjavik ska det bli med ett antal utflykter till gejsrar, varma källor och möjligen även glaciärer. Kommer bli ganska fantastiskt tro och hoppas jag. Det är komiskt att jag, som student, kan både ha råd med detta och dessutom spara över 1000 kronor i månaden, utan att så mycket som skära ner på en enda krona. Detta samtidigt som Sveriges studenter tigger om extra bidrag från alla håll och kanter. Visst, jag erkänner, jag tar fullt studielån, men det är ganska många som gör det. Oavsett vad finner jag det intressant.

Dock, häromdagen, under en alldeles fantastiskt kul kräftskiva, dracks en Cantillon Lou Pepe Geuze från 2003. En extremt komplex och alldeles underbar lambic. Jag är inte, som jag nämnde i förra blogginlägget, vidare kunnig om spontanjäst öl (som lambics är), men jag har smakat ett par och jag har märkt att det faktiskt är riktigt gott. Den här skulle vara särdeles god enligt min lokala ölhandlare, så jag korkade upp den efter ett mål kräftor och smakade på denna bubblande brygd. Det första som slog mig var hur svag syran i den var, den lät beskan krypa fram lite mera. Det blev en fin balans på det hela, ingen smak tog över för mycket och ingen försvann heller. En verklig höjdare var det.

Sedan tänker jag också införskaffa lite grejer till ölbryggning i dagarna som kommer. Ser sjukt fram emot att börja brygga min egen öl och se hur bra jag kan få den. Uppdaterar med fler detaljer när jag beställt mina grejor :)

Blir en liten bild på Isländsk natur denna gång för att bryta av ölbilderna

Kräftskiva, Spontanjäst och George!

Imorgon blir det en liten mysig kräftskiva med ett gäng vänner från Uni och detta måste givetvis ackompanjeras med någon fin öl, eller i alla fall komplementeras med en fin öl. Denna gång blev det lite spontanjäst öl (för er som inte vet är detta öl som inte har fått tillsatt jäst, utan har fått ligga i bryggeriet och fått hysa rum åt vild jäst från omgivningen, blir väldigt surt). Min lokala ölaffär har ett väldigt stort utbud av dessa som aldrig tycks köpas upp. Detta betyder i sin tur att det finns några alldeles löjligt fantastiska pärlor på hyllorna för väldigt förmånliga priser. En Cantillon Lou Pepe Geuze från 2003 blev det i alla fall och De Cam Oude Geuze från 2009 på rekommendation av den extremt glada och entusiastiska lambic-älskaren till butiksföreståndare.

Igår blev det dock lite andra bullar. Då öppnades Mikkeller

George!. En imperial stout jag smakade på Mikkellers bar i somras och som än en gång imponerar stort. Rostad, komplex och lätt är

denna välbalanserade brygd och jag kan inget annat än konstatera, än en gång, att

Mikkeller är en helt fantastisk bryggare. Hur man gör en imperial stout lättdrucken, det vettefan, men denna är just det och riktigt god.

Svart som natten

Efter en tids total inaktivitet skrivs det än en gång i denna blogg!

Idag blir det ett par noter om den senaste ölen som jag drack, nämligen Mikkeller Black (Whiskey Edition) på 17,5% ABV från 2009.

En sak som bör sägas om Mikkeller Black är att denna öl är så gravt obalanserad när den är nybryggd att det bokstavligt talat är smärtsamt att dricka den. Det är som om någon tänder eld på din tunga samtidigt som ett rivjärn sliter din hals i stycken. Jag, tillsammans flera andra, beställde in ett glas Mikkeller Black 2010 från Mikkellers egna bar i Köpenhamn i somras, och inte ens fem personer kunde tillsammans få ner dessa 25 cl som glaset innehöll. Vidrigt.

Däremot!

När Black har fått stå ett par

år (de jag drack var från 2007) så är det en helig symbios mellan den tyngsta av Imperial Stouts

och den lenaste av Barley Wines, en underbar kakofoni av njutning på tungan.

Nu är det ju så att denna whiskeyfatlagrade version jag nyligen drack var från år 2009, således har den inte fått en lika len och mjuk smak och textur som den från 2007, utan påvisar lite

grövre smaker och dofter. Mycket mer bränd smak och mycket mer alkohol framträder

på tungan. Man känner även de vaniljtoner och tjär-toner som eken har gett ölen. Även en hög dos sötma finns däri. Till detta känner man en alldeles förtrollande doft av lakrits, honung och rök.

Ett par år i källaren hade gjort den gott, men den är grym som den är nu.

/V